Squid - Cowards

Warp

BETYG 4 av 6

De visade inte hela sin hand med covertolvan härom året, men kanske något. Där tolkade de Robert Wyatt intill Steve Reich, och det är en illustration av den bredd och dynamik som kan höras också på Cowards. Men Brightonkvintetten stänger inte ute vare sig indiepopvänner eller matematikprofessorer från sitt tredje album, som kanske är långsammare och mer disciplinerat än förr, men i högsta grad omväxlande och dramatiskt och i Showtime! rentav skevt funkigt.

Gitarrerna har en bärande funktion, och slingrar sig från afropop via Tom Verlaine till Snakefinger i oförutsägbara spiraler och snirklingar. Till det mixar John McEntire in klingande elektronik, en återkommande renässanscembalo, en stråkkvartett, en jazztrumpet eller bara en illavarslande väggklockas obevekliga tickande. Eller så hörs knappt någon instrumentation alls, i upptakten till det skrikigt intensiva crescendo som i Blood on the Boulders skildrar Manson-morden eller mer specifikt vår voyeuristiska blodlust - "We return to the scene/We return to the scene".

Temat för Cowards är nämligen ondska, och allra längst går det i Crispy Skins text om kannibalism. Men Squid håller hela tiden balansen i att lyriskt utmana oss i akademiska övningar istället för gore för att istället i högsta grad tillåta sig i att musikalisk spontanitet och experiment exploderar såväl i i deras egna som i lyssnarens ansikten. Det gör deras avancerade postpunk oförutsägbar och spännande på ett helt annat sätt än hur till exempel generationskamraten Black Midi snabbt lät sig utvecklas till ekvilibristisk musikhögskolemusik.

Av Patrik Forshage

12 februari 2025

Skivrecension