Hur skamlöst insmickrande upptempo-pop är det lagligt att spela? Spearmint med sångaren Shirley Lee (jo, han är en man) fortsätter att göra smart gitarrpop med utstuderade mollstämningar och överintelligenta kärlekstexter med syftningar och referenser till precis rätt personer.
Förra året kom julskivan Oklahoma! med samplingar av Mink DeVille och lån från Joe Tex, samt en svårförklarlig hyllning till Vivian Stanshall från Bonzo Dog Band. Här har Londonbandet hyrt in en stråkorkester och skrivit sin D-uppsats om kopplingen mellan Lightning Seeds och Momus, och resultatet sparkar undan benen på lyssnaren.
Solace är skivans programförklaring; ”songs about falling in love, being in love and drifting apart”. Men det finns olika sätt att relatera till kärlek. Shirley Lee kunde ha varit huvudperson i High Fidelity, och berättar sorgset hur han letar igenom sin skivsamling för att hitta den kärlekssång som passar bäst när han just blir övergiven. En annan flickvän såg visserligen ut som Julie Christie när de möttes, och han kunde inte hålla sig för skratt, men nu när hon inte är kvar lovar han att han förändrats. En tredje är så svartsjuk att hon inte kan låta bli att gräla ens när de är på Flaming Lips-konsert.
Här finns åtminstone fem eller sex trallvänliga givna singlar. Men ljuvliga Distant Star, Stealing Beauty och Single Again får alla se sig slagna av Scottish Pop. Sensationell pop med bossakänsla, och en kärleksförklaring som bara måste leda till evig kärlek. ”Kalla mig gärna en engelsk fuck, men du får mig att känna mig som skotsk pop”. Genial indiepop, av skivnördar för skivnördar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
