Man kan argumentera för att man känner igen sig ganska bra när Andrew Fearn och Jason Williamson levererar sin regelbundna årsredovisningar. Det är samma ”fookin twats”, ”shitkids” och ”cunts” som på sju tidigare volymer, och det är samma skitförbannade gormande över repetitiv elektronisk minimalism och små spontana ljudeffekter till exempel i Megaton.
Kanske är det till och med hårdare skruvat i den här årsrapporten, vars tema är Armageddon. Men det handlar i deras analys inte om någon förestående stor explosion utan om långsam långsam nedbrytning och sönderfall, och avsikten är mycket mer dokumentär än fiction. För Sleaford konstaterar att samhällskollapsen mycket mera är än en samtidsskildring än en framtidsskildring.
Samtidigt är det också något väsentligt annorlunda och nytt med The Demise Of Planet X:s musikaliska karaktär. Jason Williamson beskriver hur han hade tänkt sig Elitist G.O.A.T. – där för övrigt Aldous Harding bidrar med en mildare stämma – som duons karaktäristiskt rudimentära tvåackordspunk. Men när Andrew Fearn fick tillgång till Abbey Road-studions utrustning och personal konstaterar Williamson att den istället fick nära nog ”almost Northern Soul-y” kvaliteter.
Och även om även Bad Santa, det vill säga Donald Trump, bygger på rudimentär elektronik och rymmer skivans största anhopning könsord är den nyanserad och elegant subtil, ord som sällan använts i Sleaford Mods kontext.
Don Draper har en suggestiv släpig groove, skolminnena i Gina Was presenteras i muntert upptempo, och även Shoving the Images har en finess som vi inte brukar höra i Sleaford Mods vredesutbrott.
För den hårt danselektroniska The Kill List återvänder de hem till Nottingham och plockar upp Snowy att rappa en vers, och där hittar de också singersongwritern Liam Bailey som sjunger i anti-MAGA-konfrontativa Flood The Zone.
Andra anmärkningsvärda gästspel kommer från Big Special som sjunger mild refrängsång i The Good Life, som också rymmer skådespelaren Gwendoline Christie från Severance och Game of Thrones. Allra bäst blir det när Sue Tompkins, som en gång var en del av Life Without Buildings, deltar i No Touch och inte nöjer hon sig med att vara bara en mildrare kontrast, utan brister ut i egna ilskna budskap. Det gör singeln till en av de mest effektiva stunderna i en årsrapport som vågar bryta sig ur sina ramar.
