Låt oss först tala om Sibille Attars konstnärskap, för det är värt att tala om. Ända sedan tiden i The Tourettes har hon varit lika egensinnig och oförutsägbar som klingande kvalitativ, och som medlem i [ingenting] och på en lång rad soloalbum har hon fortsatt att utveckla ett uttryck som kan verka spretigt vid första anblicken men som egentligen är konsekvent och långsiktigt.
Senast gjorde hon allt själv i samband med Brutal för två år sedan, men den här gången är hon tillbaka på en skivetikett – låt vara en som ger sina artister fullständigt friutrymme – och anlitar musiker och stora körer där sådant behövs. Samtidigt är det precis som vanligt hennes musik och hennes röst som bär albumet, där hon laborerar med lager av egna stämmor, smarta beats, svepande synthar och sin karaktäristiska autoharpas klanger.
Med djupa filosofiska bottnar och infantil banalitet är Amor Fati en kärlekshistoria i realtid, inte i retrospektiv utan skriven och inspelad medan känslorna rusar genom romansen, från den omtumlande förälskelsen som hon beskriver som ”upprymd, öppenhjärtlig och rusig” och, i ett utifrånperspektiv, till och med ”larvig”. Det börjar nästan episkt klingande med ett samtidigt jublande och klentroget överraskat konstaterande att hon upptäcker sig skriva Songs4U, och samma dualitet finns på fler ställen både i texter och musik, där grooven i Avoidant Funk är en aning avvaktande, men KL + SA är desto mer passionerad i växlingarna mellan närhet och saknad.
I den muntert trallande duetten Dark Stuff ackompanjerar flöjter hennes kvittrande jubelrop, men de är mer ett aktivt ställningstagande: ”I wanna believe in love”. Och bara några låtar senare är stämningarna helt annorlunda i den långsamma och djupt vemodiga Big Soft, där Sibille i stället konstaterar att ”I don’t wanna love again”.
Den mäktiga powerballaden Helper är en av albumets höjdpunkter, med hennes allra starkaste vokalinsats och med autoharpan dominerande i ljudbilden, och även om den avslutande tolkningen av Sisters of Mercys Some Kind of Strangersom körverk är enda tillfället på skivan där Sibille Attar lånar någon annans ord och musik är den likväl ett storslaget och mycket vackert crescendo i berättelsen.
Och måhända är det voyeuristiskt, men det är svårt att slita sig från intensiteten i Sibille Attars berättelse, röst och musik.
