”Motown i Kaliforniens öken” – så vill skivbolaget karaktärisera musiken på LA-sångerskan Natalie Bergmans andra soloalbum. Det är en ganska träffsäker beskrivning av det retrosound som hennes producerande bror Elliot Bergman – andra halvan av deras tidigare band Wild Belle – åstadkommer med sin analoga vintageteknik.
Pressbilder och promovideos är svartvita och visar Natalie Bergman i TV-miljöer som tidigt 60-tal – gärna super-8-darrigt – eller i öknen där hon snurrar lasso eller kör muskelbil från tidigt 1970-tal. Hon säger att hon vill vara en antites till musikalisk modernitet med sin countrysoul och vintage ökenrock, men låt oss ändå vara ärliga – hennes singlar är pop, om än med Nancy Sinatra-ambitioner i Gunslinger och girl group-påverkan i Dance.
En väsentlig del av det hårt disciplinerade Dusty Springfieldsvänget till exempel i det supersnygga titelspåret bör nog också tillskrivas The Dap-Tones rytmsektion, och hennes sånger mår bra av att inte som på solodebuten präglas av sorgen över bortgångna familjemedlemmar och sökande efter tro. Sedan dess har hon slutat med spriten och träffat sin kärlek, och det ger större hoppfullhet och tillförsikt. Framför allt har hon blivit mamma, och i Song for Arthur beskriver hon vad hennes son inneburit för hennes musikskapande.”I couldn’t sing one note/How my aching heart had lost all its hope/until you give me a reason.”
