Som jag har vacklat. Skriva om Morrisseys nya album, eller inte skriva om det? Ens lyssna på Morrisseys nya album, eller inte?
Du förstår redan att den här skribenten är ett fan med en lång och mycket subjektiv relation till Morrissey, och att det av det skälet hade funnits etiska och publicistiska problem med att ta sig Make-Up Is A Lie om forumet vore något annat än ett sketet och opretentiöst fanzine som Fokus Musik. Men ett fanzine är per definition fan-drivet, och då gäller andra regler. Mitt vacklande har varit av personliga skäl, inte pressetiska.
För det fanns en tid – en väldigt lång tid, faktiskt – när min relation till först The Smiths och sedan Morrissey var av djupt idoliserande karaktär, så pass att den för drygt 20 år sedan blev ifrågasatt på kvällstidningars kultursidor. Faktum är att det inte funnits någon artist utöver Bowie som någonsin haft en så fullständigt oberörbar ikonisk status för mig. Du som vill ha ett mer ingående porträtt av hur Morrissey påverkade den här skribenten som ung man hänvisas till den ännu mer subjektiva recensionen av hans album You Are the Quarry från 2004.
Ett nytt album från Morrissey bemöts med andra ord inte längre av andlösa uppskruvade förväntningar i det här lägret. Det vore till och med fel att påsta ett försiktigt närmande där ingångsvärdet är tveksamhet. Istället handlar det om en bävan, och istället för ungdomens erfarenhet av att hänga på skivaffären 55:ans lås på releasedag för att kunna lyssna så fort som möjligt märker jag en bävan. ”Nej, jag hinner inte nu, kanske senare idag”. Till slut är det ändå dags att ta tjuren vid hornen.
Han har inte gjort det lätt för sig. Morrisseys tvärsäkert förvirrade ställningstaganden under det senaste decenniet inte bara tagit bort allt meningsfullt och tankeväckande ur hans texter. Det har också styrt om hans musikaliska fokus, kanske för att han ägnar mycket mer tid åt bitterheten över att inte obegränsat få hålla låda i andras kanaler och på andras bekostnad, men också måhända oavsiktligt som en konsekvens av att han numera dels är en mycket oberäknelig arbetsgivare som i sista stund ställer in konserter på impuls.
Med det har han skrämt iväg de låtskrivare, producenter, skivbolag och andra medarbetare som han faktiskt alltid varit i så desperat behov av ända från Hand in Glove. Johnny Marr, viktigast av dem alla. Vini Reilly, Boz Boorer. Stephen Street. Mick Ronson. 2026 har Morrissey inte skuggan av någon musikalisk visionär av den kalibern att samarbeta med, bara habila hantverkare. Det ger en skiva fullt av habilt hantverk men egen utan musikalisk finess, helt utan popsnille och helt utan minnesvärda låtar.
Har finns ett par spår som rent musikaliskt är ok och någonstans rentav bra. The Monsters of Pig Alley är den enda typiska Morrissey-popen så som den lät förr, utom Dire Straits-gitarren, och även om Notre-Dame fått en urtvättad 90-talssynthkostym som luktar lite unket så är den i grunden en banal popsång och faktiskt en av få låtar här som skulle kunna platsa på något av Morrisseys bra album. Förutsatt att vi lyckas bortse från lyrikens uppåt-väggarna-konspirationsteoretiska svammel, vill säga.
You’re Right, It’s Time är alert discopop, om än i standardutförande, och för som kan tänka bort Spinal Tap-arrangemanget är Zoom Zoom the Little Boy en fin poplåt (och kanske kanske kanske ett tecken på en kvardröjande gnista, om den är självironsik)
Hans karaokeversion av Roxy Musics Amazona borde klara sig sig undan stämningsansökningar avseende kvalitet, men hade han prövat den under Mick Ronsons överinseende i samband med Your Arsenal hade glamrockeffekterna sannolikt låtit mer autentiska.
Men Make-Up Is A Lie domineras av sega mellanspår där andefattigheten nödtorftigt maskeras av jazzanstrykningar i Headache, av 70-talsfunkdetaljer (!) i The Night Pop Dropped – kanske om Bolan, även om Morrisseyuttolkarna fortfarande inte är helt ense angående oraklets avsikt – eller bara överdrivet dramatiserande i titelspåret.
Lester Bangs är en utanförskapsnostalgisk nödrims-essä med pliktskyldig popbandsbotten, och Boulevard är inte ens ett försök utan bara en grund för lyrik som faktiskt inte är politiskt provocerande utan bara den sortens patetisk gymnasistpoetiska metaforer som Morrissey ofta kunde inspirera tonåringar till förr men aldrig någonsin skulle hänfallit åt själv.
”I wanna let somebody love me if they can” sjungar han i You’re Right, It’s Time, men numera är det mer en utmanande konfrontation än ungdomens vädjanden och drömmar om att vara älskad. Säkert finns några som kan, Steven Patrick, det är bara att läsa kommentarfälten.
Men inte jag. För mig är mötet med Make-Up Is A Lie som att möta den där gamla kärleken som man inte sett på trettio år. Nervöst i magen innan, osäkerhet inför tänkbara reaktioner, kanske till och med någon vag förhoppning om att det ska finnas någon liten glöd kvar under askan? Och kanske går det att spåra något igenkännbart drag, men sedan återstår bara ett snabbt och brutalt konstaterande att den förr så spännande och attraktiva partnern har åldrats till oigenkännelighet. Kvickhet har förbytts till gubbsurhet, nyfikenhet mot tvärsäkerhet, språklig innovation i nya sammanhang mot utnötta klichéer från de grumligaste vatten, utmananden av auktoriteter mot misstänkliggöranden av minoriteter.
* Och jo, jag vet, med den här texten öppnar jag på vid gavel för alla kommentarsfältskrigare som brukar kommentera att ”recensera musiken istället för åsikterna” (trots att deras eget nyfunna intresse för Morrissey handlar enbart om hans åsikter och inget om hans musik). Förhoppningsvis läser åtminstone någon av dem recensionen innan de skriver så.
