Med Veden Fyren Slätten lämnar Lotta Wenglén engelskan bakom sig och sjunger för första gången fullt ut på skånska. Språkbytet har inneburit ett större djup och allvar, men i hennes texter präglade av mognad och åldrande – och också om nära kärlek och om sorg – finns också utrymme för en torr subtil humor. I samma veva kastar hon dessutom all traditionell genrebestämning över bord och konstaterar att hon numera spelar klimakteriepop.
Hon har snuddat vid sitt modersmål i musiken tidigare, men med Veden Fyren Slätten tar Lotta Wenglen steget fullt ut och sjunger på svenska. Det var inte ett enkelt steg att ta, men det kom att förändra såväl djupet i hennes lyrik som karaktären i hennes musik
– Det har varit ett ganska svårt låtskrivararbete. Just att försöka få till den här tonen, med humor och allvar. Det är väldigt annorlunda från att skriva på engelska. Jag hade skrivit på skånska när jag var ung, men så släppte jag det för att jag tyckte att det lät så hårt. Men nu hade jag fått en utmaning av en kompis att skriva på skånska, och jag kände att jag tyckte att det var roligt. Svårt men roligt. Men jag gjorde faktiskt en EP på skånska för några år sedan. Den hette Alla andra ska dö, och så kom den mitt i pandemin. Så det var hopplöst att marknadsföra den skivan.
Det låter onekligen som dålig tajming.
– Det var så jävla dålig tajming. Men där började jag ju smaka på språket igen, även om det var lite tyngre texter.
Det finns mörker och stort allvar i Lotta Wenglens texter även på Veden Fyren Slätten, men här finns också ett öppenhjärtigt och självironiskt drag av humor kopplat till till mognad, åldrande och det inom populärmusiken sällan ombesjungna klimakteriet.
– Det händer ju nånting stort och lite komiskt när kroppen sakta börjar brytas ner, och det här med klimakteriet. Det händer saker som jag inte har kunnat förutse, och då har jag valt att bara lyssna. Vad händer i mig? Hur ser jag på saker? Det här med alla föreställningar om vem man är och alla erfarenheter man skaffat sig, det blir en annan syn på sig själv. Jag ville bara vara ärlig mot mig själv med det. Ur det kom också det här tilltalet med humorn som geggar till det. Det har varit en process, både i livet och i textskrivandet.
Hennes humorn är aldrig flabbig, utan underfundig och balanserad mot ett stort allvar.
– Det är ganska torrt och sägs lite grann i mungipan. Jag har försökt få till det så att jag å ena sidan inte tramsar bort allvaret men samtidigt inte tar mig själv på för stort allvar. Det har varit en utmaning, och roligt också för att jag har kommit fram till olika saker. Att jag inte bryr mig så mycket om hur jag framställer mig själv, jag är inte så självmedveten. Jag vet att det här inte är musik för alla, men det är här jag är just precis nu.
Att ta itu med sitt eget åldrande, att acceptera det för sig själv och börja förstå att man kanske inte är riktigt lika alert eller pigg som man var när man var yngre, det är modigt i sig. Att sedan kommunicera det brett, det är modigt i ett andra led.
– Jag vet inte, jag tycker det här har varit otroligt enkelt att släppa ifrån mig och låta folk höra. Jag har varit mycket mer neurotisk och nojig tidigare. När man skriver på engelska finns det så många andra som gör samma sak, och det är en helt annan typ av konkurrens. När man befinner sig i en genre som många har en relation till har jag tyckt att det varit ganska mycket svårare att göra sig hörd på ett tydligt sätt. Även om jag har ett eget sound, det vet jag om, eller – varje skiva har ju varit ett helt eget sound. Det har varit min grej att det ska vara så. Jag tycker inte om att upprepa mig. Jag vill utforska och inte bestämma mig, vilket också gör att det kanske har varit svårt ibland att få folk att förstå vad det är jag sysslar med ibland.
I kontrast till hennes tidigare skivor är Veden Fyren Slätten helt genrebefriad, förklarar Lotta Wenglén.
– Jag hör inte ens själv vad det är, jag har ingen aning hur jag ska beskriva det. Det är låtar och de är spelade av tre personer, det är allt. Det speglar vad jag har velat göra på skivan också, att inte hålla på och pilla i det med massa stora pampiga arrangemang. Redan från början visste jag att det skulle vara väldigt sparsmakat. Det är skönt att skivan är homogen, att den sitter Ihopa.
– Annars brukar det vara så att jag samlar på mig låtar, och sedan har man tur och får ett fonogramstöd och kan göra en skiva, och samlar ihop vad som skett de senaste åren. Så här har det ju inte varit med denna skivan. Den är inspelad under en helg, och sen har jag byggt på tillsammans med bandet bara.
Lotta Wenglén skojar i pressmaterialet om att skäggiga medelålders män gillar att lyssna på andra skäggiga medelålders män, och att hon kanske istället kan nå till kulturtanter med sin ”klimakteriepop”. Men faktum är att även väldigt unga skäggiga män verkar ha en tendens att vilja lyssna på – och kanske likna – skäggiga medelålders män. Finns det förutsättningar för Lotta Wenglén appellera till fler med sin klimakteriepop?
– Det är helt omöjligt att säga. När vi spelat ute så är det oftast kvinnor som hänger kvar och vill säga att ”de här texterna, de slog an” och sånt, faktiskt även upp i våra mödrars ålder. Det är ju okej med män som David Ritschard, som är lite losers, men det är mycket lättare för en man att vara den typen av figur på scenen än för en kvinna. För även om om man sjunger om sådant måste man ändå vara lite snygg, och bry sig lite grann om sitt hår. Men nu vill jag också kunna vara rolig och go och vara klädd i en halvtrasig t-shirt.
Sådana val dyker upp i texterna på flera ställen på albumet. Att säga som det är handlar om att både vilja leva miljömedvetet på olika sätt men också att vilja vara snygg i håret.
– Det är ju de valen vi måste göra hela tiden. Man kan ju bryta ner det i minsta lilla detalj, men det är bara att konstatera att människan är inte bra för någonting egentligen, förutom kanske för oss själva. Det är mitt hus för min bekvämlighet, och mina fönsterrutor som fåglarna krockar med.
Gång på gång i vårt samtal hamnar Lotta Wengléns fokus hos de två musiker som utgör bandet ihop med henne. Lovorden för Måns Wieslander som spelar bas och banjo och Carolina Carlbom på trummor sinar liksom inte.
– Måns har på något vis tagit vid där min bror och jag höll på att tramsa när jag började göra musik. Han är helt magisk, och helt fri från föreställningar om att man ska låta på ett visst sätt. Han kan allt, helt utan begränsningar. Jag kan inte riktigt se tiden innan Måns, innan vi började spela ihop. Sen har vi ju vår duo också, Blind Lake. Den blir en lek där vi försöker göra hälften av materialet var och sjunger jämte varandra, som någon sorts 70-talssång.
– Carro och jag lärde känna varandra i Sunshine Rabbits, det här galna bandet med Cecilia Nordlund och Petra Lilja där vi hoppade i våra alter egon och blev helt utflippade. Ganska småsexig, hård och aggressiv disco kan man väl säga, och jäkligt roligt. Hursomhelst, hon hoppade in i mitt band och sedan har hon ju varit med genom allt. Hon är också helt ljuvlig.
– Jag är väldigt tacksam både för Måns och Carro. Det är så lätt, man bara spelar på och de är så jäkla grymma. Båda är låtskrivare själva och har fantastiska röster, och de förstår materialet. Så det är en ynnest.
Jag var nyfiken på just hur de reagerar när du gör en gir och slutar spela country eller börjar sjunga på skånska. Har de några synpunkter?
– De har alltid synpunkter. Framförallt Carro är en jävligt hård trummis egentligen. Med en massa lock och pukor och grejer och sånt. Så nu när vi har gjort det här materialet så har hon bara fått spela på en liten stomp, och sedan en virvel med vispar. Inget mer, för att det ska vara ganska torrt och tydligt. Hon är ju inte heller den här country shuffle-personen heller. Men hon har kapitulerat, även om vi ibland säger att vi kan fundera på att ta in en hi-hat…
– Och så fort jag går in i countryn – det var första gången på väldigt länge med EP:n Stardust and Debris 2023 – då protesterar Måns. ”Måste jag spela växelbas?” Alltså, han fattar ju också att det måste till en växelbas i den sortens musik. Växelbas och shuffle – det har krävt många mutor.
Du kom från havet är en av låtarna som bryter av på Veden Fyren Slätten. Dels med ett större arrangemang, men dels genom att vara en varm och nära kärlekstext med många facetteringar.
– Det var egentligen inte meningen att den skulle komma med på skivan. Det är en låt som jag skrev till min flickvän i Göteborg inför att hon fyllde 50, och den kändes så privat. Men så tänkte jag att den måste med på skivan, och nu känns det helt rätt. Jag märker att det är en sådan låt som uppskattas på ett fint sätt. Men det var svårt att hålla det hemligt genom hela processen. Jag kunde inte berätta att den fanns på skivan. Så när Ebba fick lyssna på lite låtar och sånt, fick jag alltid gömma undan den.
– Det blev en överraskning. Hon hade en lägenhetsfest uppe i Göteborg och jag och bandet åkte upp, så hon visste att det skulle bli någon form av musik. Hon fick sätta sig ner och lyssna, och så vi spelade den för henne och folk hakade på. Det blev jättefint. Hon blev väldigt glad.
Fåglarna med gula näbbar är motsatsen. Den är sprungen ur djupaste sorg, när Lotta Wengléns storebror gick bort medan skivinspelningen pågick.
– Det var skitjobbigt och konstigt. Jag hade en banjoskiss på telefonen, och tyckte att den påminde om någon annan låt. Det var Fåglarna med gula näbbar, en fruktansvärt dålig låt som jag och brorsan hade spelat in på kassettband någon gång, jättekonstig. Men den kom till mig och jag satte ihop den med banjoskisseni ett collage med bastrumman från en annan låt, och så tog jag fram en stråkmaskin jag har fått av Magnus Svenningsson, det är egentligen bara min egen klippstuga i den.
– Så tryckte jag på rec och sjöng frasen, och sedan stängde jag av. Sedan fick det vara klart så, förutom att jag bjöd jag in två av brorsans gamla kompisar, Ulf Carlsson och Ulf Larsen, och så fick de vara med och sjunga och spela. Till slut satte jag mig helt terapeutiskt med en massa gamla videoklipp från VHS-band och så, och gjorde en video. Jag var inte färdig, det var nånting som fattades.
Och Fåglarna med gula näbbar är inte bara om din bror, utan med honom. För visst är det er inspelning från originalkassetten man hör i slutet?
– Ja, det är det. Det är ju även i hans egna filmer och sånt, i den här musikvideon som han höll på med. När han var frisk nog till det.
