Duon Livboj släppte sitt första och tills nu enda album för tio år sedan, och på deras konton på sociala medier har det gått flera år mellan uppdateringarna. Den här hösten har det desto mer intensivt, med nya singlar och nu ett andra album, och även om det kreativa tempot signalerar bisyssla och hobbyband är Livbojs engagerade rock desto mer akut och angelägen. Jonny Calzone kommer med gedigna meriter från åren i Florence Valentin, och här turas han om med Jonas Borgström om leadsången, och duon sköter den kompletta instrumenteringen själva.
Det är nära och personligt redan från en inledande vädjan att ”jag vill bli förälskad igen” med intensiva gitarrlager och smarta effekter över rytmens driv på ett sätt som knappt hörts av sedan Big Audio Dynamite. Tunnelbana tar oss både med blåa linjen till Kista, till Kransen och till ungdomens tillvaro med bandet både i text, med tunnelbaneljud och med en intensitet som på Florence Valentin-tiden, inklusive ett av Jonnys strålande gitarrsolon. Ännu bättre med en gitarr som kunnat vara en hyllning till självaste Peter Puders i tungt postpunkiga Ungt hjärta.
Ibland blir det naivistiska lite infantilt, som i den övertydliga Leva livet som är en existensiell livsbetraktelse med överpedagogiskt tilltal i rader som ”Vad är det för fel med att vara sorgsen, om jag är lycklig när det går över”, och dessutom en liten Final Countdown-fanfar som avslutning. Det rättframma och oförställda tilltalet fungerar bättre mot elektronisk botten i Stanna kvar, och när Jonas Borgström sjunger som finaste och vekaste Olle Ljungström, som i mjuka Låtsasvärld och den avslutande intrikata pärlan Främlingar, återstår inga invändningar.
