Lambrini Girls - Who Let the Dogs Out

City Slang/Playground

BETYG 6 av 6

"Offica, what seems to be the problem?" skriker Phoebe Lunny i ansiktet på hela etablissemanget i allmänhet och på polisbrutalitet i synnerhet, med en frenesi att saliven sprutar. "Or can we only know post mortem?" Men att påstå att inledningsspåret Bad Apple är en urladdning i sin stenhårda gitarrattack, som man kan frestas göra, vore uppåt väggarna. Det är bara Lambrini Girls uppvärmning.

Duon från Brighton, där hon sjunger och spelar gitarr tillsammans med Lilly Macieira-Boșgelmez på mäktig drivande bas, har under mer än ett år väckt uppmärksamhet med sin intensiva punk, och chansen finns att de redan finns representerade i din samling eftersom Iggy Pop sökte upp dem för en gemensam Personal Jesus-cover till ett hyllningsalbum för dryga året sedan. Gissa vem i det samarbetet som stod för den mest intensiva energin? Nej, inte Iggy.

Argt är lindrigt sagt - Lambrini Girls debutalbum Who Let the Dogs Out är ett veritabelt vredesutbrott I 180 kilometer i timmen. Men Lambrini Girls punk är också oerhört disciplinerad i sitt tempo och sitt tryck. De intensiva arren är dynamiska och smarta, gitarrriffen är stenhårt effektiva och nyanserna finns överallt i larmet. Texterna är rättframma och kompromisslösa ställningstaganden och provokationer i frågor som gentrifiering i You're Not From Around Here. I Company Culture tackar de nej - varken subtilt eller artigt - till arbetsplatsens alla sexuella inviter, och Big Dick Energy är lika omedelbar om toxisk maskulin sexuell aggressivitet till exempel i musikbranschen.

Även med en total speltid om mindre än en halvtimme hade det kunnat bli utmattande med Lambrini Girls tempo, attack och stenhårda konfrontation. Men de kombinerar den med finess, glimten i ögat och inte minst texter som aldrig upphör att engagera, provocera och roa. Filthy Rich Nepo Baby är inte bara ett irriterat debattinlägg om kändisbarns privilegier, utan en samhällspolitisk analys - med gitarr värdig Killing Joke. Högst allvarsamma Nothing Tastes As Good As It Feels om ätstörningar ("Kate Moss gives no fucks that my period has stopped") rundas av med blinkningen "Also, diet drinks taste like absolute fucking shit." I electroclash-varianten Cunty, ett av få ljudmässiga avsteg på albumet, om rätten att leva ut sin sexualitet utan andras invändningar, har en kollega räknat fram att ordet "cunt" - fortfarande inte helt accepterat bland annat i brittisk radio - på drygt två minuter förekommer 32 gånger i olika varianter.

Du vet att det du behöver 2025 är energi och kraft istället för uppgivenhet och depression. Du vet att det du behöver 2025 är att någon sticker upp inte bara ena långfingret när alla andra böjer ned huvudet eller tittar bort. Du vet att du inte hade kunnat önska dig en bättre början på musikåret 2025 än Lambrini Girls debutalbum. Såhär låter det när det vänder. 

Av Patrik Forshage

11 januari 2025

Skivrecension