Med ett bandnamn lånat från från en David Bowie-singel från 2003 och en budget som måste vara åttasiffrig har Rob Fleming hyrt in de allra tyngsta namnen man kan tänka sig för att fortsätta med sin mission att göra så autentiska David Bowie-pastischer som möjligt.
De musikerlönerna är en investering som betalar sig, för om det finns några människor som kan bygga detaljerade parafraser av David Bowies rocksound så som det tog sig uttryck i början av 2000-talet är det förstås det här gänget. Från KillerStars första album återvänder Bowies medproducent på 90-talet Mark Plati, liksom David Leonard som ingick i David Bowies band under hela 2000-talet. Hela albumet domineras dessutom även denna gång av Earl Slick, vars gitarr först hördes på Diamond Dogs-turnen 1974 och sedan vidare under fyra decennier, och av Mike Garson som debuterade i Bowies band redan med The Spiders from Mars 1972.
Det finns exempel på härmningar som blir för klyschiga, som glamrockiga So Easy, och Rob Fleming är en rätt ordinär sångare. Ssärskilt tydligt blir det när han prövar Bowies cockney i You Do Me No Favours, och än mer i lugnare låtar som Rubicon, där The Webb Sisters utsökta körsång inte kan dölja hans begränsningar. There Has to Be A Reason räddas av Mike Garson, men även han faller stundtals ur ramen på ett album där ingen håller honom tillbaka, och alldeles för ofta breder han ut sig på ett sätt när det mist igenkännandets sötma blir rätt enerverande i längden.
Men med ett band som har Bowies sound och musikaliska karaktär i ryggmärgen är det förstås inte konstigt att det låter bra och autentiskt, men vi behöver också ge Rob Fleming ett erkännande för att han stundom får till en och annan låt som faktiskt åtminstone snuddar vid Bowiekvaliteter. Proud och det riffstarka titelspåret hade kanske inte höjt sig över mängden på säg Heathen eller Reality, men de hade inte gjort bort sig heller.
KillerStar är ett hyllningsband, om den saken råder ingen tvekan. Men som sådant är det samtidigt både mer autentiskt och mer personligt än de flesta, och för det är de värdaq både en applåd och en lyssning eller två.
