Förändring är temat för ett återvitaliserat Sahara Hotnights, både på deras åttonde album och inför deras första turné på närmare 15 år. No One Ever Really Changes heter albumet, men även om utvecklingen inte varit linjär och även om bandets alla medlemmar har utvecklats i sina olika riktningar är Sahara Hotnights fortfarande tydligt igenkänneliga från de tonårsvänner som EP-debuterade för nästan 30 år sedan.
Det kom som en överraskning för de flesta när Sahara Hotnights för fem år sedan meddelade att pausen var över och att de hade ny musik att presentera. Bandet hade varit ifrån varandra i 10 år, och ärligt talat trodde nog till och med de själva att Sahara Hotnights tillhörde historien.
Men det finns sociala band som håller för det mesta, och vänner som präglats på varandra sedan mellanstadieåldern skiljer man inte enkelt åt. Även om de utvecklats i olika riktningar, har sina familjer och andra verksamheter och bor på olika kontinenter – även om Josephine Forsman nu är på väg att flytta tillbaka till hembygden efter åren i LA – är närheten påfallande när Maria Andersson Lundell och Johanna Asplund slår sig ned för att utreda bandets förändring och utveckling under nästan 30 år.
– En textrad som ”No one ever really changes” är personlig ur Marias perspektiv, förklarar Johanna. Men den är fin för att den går att applicera på oss som kollektiv också, och på vår relation.
På Sahara Hotnights sprillans nya album är frågan om förändring och utveckling ett återkommande perspektiv i texterna, och det är ett resonemang som går utmärkt att applicera också på deras musikaliska utveckling. För även om var och en av oss behåller en kärna av grundvärderingar och personlighetsdrag under vår mognad och vårt åldrande förändras vi också, både till det yttre och på djupet.
– Jomen visst förändras man, fastslår Maria. Men kärnan är densamma. Man blir ett lite bättre jag.
Det gäller även relationerna i bandet, från viljan att höra ihop i en konform enig tillhörighet till utvecklingen av individualitet.
– När vi bildade bandet var vi inte ens tonåringar, förklarar Maria. När vi sedan växte upp tillsammans blev just det där gemensamma något av det viktigaste, att vara lika, att hänga ihop. Det är typ Ramones brudda-fenomen, likadana jackor, likadana personligheter. I början tror jag att vi höll varandra väldigt kort, och inte lät varandra utvecklas i olika riktningar. När vi flyttade till Stockholm ville vi knappt börja umgås med andra och bredda det sociala umgänget.
– Exakt så, instämmer Johanna. Länge hade jag alltid bara tre personer att förhålla mig till, oavsett vad jag ska göra. Till och med när man började gå in i relationer, och träffa en partner så hade den personen lägre prioritet än de andra tre i bandet. Nu är jag gift och har två barn, men fortfarande är det lite så att jag kör min grej, det är som att det sitter i mitt DNA att jag bestämmer grejer med bandet utan att stämma av med min partner.
– Jag är nog likadan, nickar Maria. Det blir nästan lite arrogant i en privat relation att man tar för givet att vi ska ut och spela. Det finns liksom ingen kompromissmöjlighet.
Men när konformiteten och likheten inte längre är den bärande idén i en relation finns risk att det uppstår gnissel. När vi samtalade 2011 beskrev Maria att en av gnisslen som började uppstå i Sahara Hotnights vid den tidpunkten bestod i att de hade konstaterat att de var inte så väldigt lika. Någon var visionär i replokalen och någon annan var den ordningssamma administratören som hanterade fakturor.
– Det har nog varit lite sådana strider, funderar Maria. Många gånger blir det en krock i kreativa sammanhang mellan skapandet och det praktiska. Det praktiska är det tråkiga, och kommer aldrig att vinna en fight. Det är alltid det kreativa och den galna idén som är kodat som det roliga som går först.
– Verkligen, håller Johanna med. Det är ju tråkigt när man är peppad på en idé och sen så kommer det en massa praktiskt i vägen. Då kör vi bara, och så kommer det tillbaka praktiska tillbaka sedan – ”ånej, min resa var inte ombokningsbar”. Vi har också har sett att det finns också en styrka i att vi är olika, någon behöver skicka fakturan och hålla lite ordning.
– Josephine jobbar med marknadsföring och digitala strukturer och sånt i USA, och vet hur tugget går och hur snabbt det kan gå med sådana grejer. Och så kommer vi in som betablockerare, ”jamen ska vi verkligen?” Men vi kan ju lita på henne, hon jobbar med det här varje dag, och det är klart att hon vet vad hon håller på med. Hon har ju fått det här amerikanska självförtroendet, så det kan man inte leka med.
– All heder åt henne, för hon har faktiskt engagerat sig i den tråkigaste biten, hemsidor och marknadsföring och sociala medier. Tack gode gud att hon gör det, suckar Johanna.
Under bandets långa paus prövade bandets medlemmar andra sysselsättningar, och utvecklades i helt egna riktningar.
– Vi hade inte så mycket kontakt då. Jossan flyttade ju till USA ganska tidigt, och Jennie (Asplund) bodde redan i Skåne då. Så det var ju egentligen bara du och jag kvar i stan, konstaterar Maria. Jag märkte att jag inte riktigt visste vad min plats i vuxenlivet var.
– Du hade ju ändå musiken som du fortsatte med, resonerar Johanna. Jag har väl i och för sig också spelat med några andra under åren, men jag kände att jag måste hitta något eget. Mitt liv med Sahara har ju varit ganska av och på – eftersom jag aldrig skrivit låtar så har jag väntat, och sedan har det varit superintensivt med turnéer och skivinspelning, och sedan har det varit dödtid igen. Så när Sahara försvann fick jag fundera på vad fan ska jag göra istället, och hitta någonting annat som jag brann för. Typ som en pensionerad elitidrottare.
Även musikaliskt finns en tydlig identitet som går att känna igen ända från debuten tills idag, med samma karaktär i uttrycket, men med en väldigt tydlig utveckling.
– Vad kul att du säger det. ler Maria. När jag lyssnade på C’mon Let’s Pretend nu inför att spela det live så snubblade jag över låtar som jag inte hört på väldigt länge. Det fanns liksom inga regler. Ingen erfarenhet, ingenting, inga ramar, inget rätt eller fel.
– Det var stor skillnad jämfört med andra albumet Jennie Bomb, fortsätter Johanna. Jag gillade aldrig den, den var mycket mer stel på något sätt. Då hade vi flyttat det till Stockholm, och man visste att bolaget ville att vi skulle få ut den andra plattan jävligt snabbt. Det var någonting av den där lekfullheten som försvann.
– Jag tror väl också att det har med flytten att göra också, säger Maria. Från att man lyssnade på David Bowie eller vad det nu kan ha varit i flickrummet började vi inspireras de samtida rockbanden, dem som vi plötsligt hade börjat hänga med. Jag tror att vi hade en omedveten strävan efter acceptans.
No One Ever Really Changes är avsevärt skramligare än comebackalbumet Love in Times of Low Expectations från 2022. Det är ett mycket medvetet utvecklingssteg.
– När vi gjorde förra albumet var det så länge sedan vi spelade eller stod på scen tillsammans. Vi hade det liksom inte i ryggraden längre. Det bidrog nog till att det blev mer av ett studioalbum, resonerar Maria. Vi pratade om att om vi ska göra det här tillsammans igen så ska det vara roligt, och och tänkte att det skulle vara att lägga på ljud och att skapa en atmosfär. Men vi kanske missade att det kan vara roligt att bara ställa oss i replokalen och skruva upp stärkarna också.
– Jag hade en idé om att fly från den gamla självbilden, att inte vara tillsammans igen för att återskapa hur vi låtit, fortsätter hon. Det var en stark drift att det måste få associeras med något nytt och annorlunda, och det blev en ganska mjuk skiva på många sätt. Men när vi var ute och spelade var svårt att presentera det här återhållsamma live. Det fanns liksom en naturlig nerv i handen att man ska slå hårt och att man ska ha kraft i sången.
– Den stora skillnaden mellan förra plattan och den nya är att vi har den här gången har spelat tillsammans live i studion, och låtit det låta som det låter, förklarar Johanna. Vi har inte lappat och lagat alls. Istället för att acceptera att vi ska laga någon detalj i inspelningen av basen gör jag om hela låten. Och man vill ju höra lite trumpinnar falla i golvet på den färdiga skivan, sånt tar bort den kliniska känslan.
Vågade de väldigt unga Sahara Hotnights i Robertsfors också lämna skavanker på sina studioinspelningar?
– Helt ärligt, jag minns inte första tiden. Men vi har alltid varit supernoga och gjort typ tio tagningar av varje låt. Vi bara fortsatte att mata på – ”Vi kan bättre, vi kan bättre, vi kan bättre!” – och sedan lyssnar vi tillbaka och bestämmer att tagning fyra var bäst. Så har det alltid varit. Jag vet inte var det kommer ifrån.
I samband med albumets release har Sahara Hotnights genomfört en kort februariturné, och man behöver inte vara särskilt synsk för att förutspå att fler spelningar väntar alldeles runt hörnet. Arbetet med att sätta ihop en setlist är alls inte okomplicerat.
– Det spelar ingen roll hur många plattor vi gör, vi hamnar ändå på samma antal låtar när vi planerar för konserterna, skrattar Maria. Vi planerar med ett exceldokument, där alla får lägga in låtar man vill spela. Så grönmarkerar vi dem vi går vidare med, och sedan… Jaha. Det blev inte fler. Om någon skulle be oss spela i två timmar – nej, det kommer aldrig att ske. Vi landar alltid på just över en timme.
– ”Yes, vi lyckades hitta 15 låtar vi vill spela”, skojar Johanna. Men det finns å andra sidan inget tråkigare än en för lång konsert, menar Johanna.
– När de mest hängivna Sahara-fansen på Instagram önskar låtar har de så jävla otippade önskemål. Det spretar som tusan, ”spela Walk on the Wire”. Jaha? Hon som flyger in till spelningar från Mexiko hade en härlig samling önskningar, med bland annat tre låtar Sahara Hotnights-albumet från 2011.
Nu har ni ett nytt album att hämta material ifrån, men då säger normen att man bara får spela fyra-fem nya låtar för att balansera med gammalt material.
– Exakt, reagerar Maria. Vi diskuterar just om det får vara fyra eller fem nya.
– Vi har en hätsk diskussion i sms-trådar om de nya låtarnas plats i setlisten, förklarar Johanna.
– Jag hade gärna kunnat spela typ alla låtar från plattan med glädje, menar Maria. Men samtidigt var inte många som hann se oss 2022, och vi har inte spelat på klubbar sedan jag vet inte när. Så jag känner att jag vill ge alla tillsammans en bredare upplevelse än bara nya plattan. Det är kul att få göra en spelning som har låtar från olika sammanhang och lita på att allt hänger ihop. Man måste bara hitta låtarna som är kompisar med varandra, som går bra ihop.
– Vi har aldrig varit smarta och gjort en och samma setlist till en hel turné. Utan när jag kommer med dagens setlist så säger alla bara nej, det där kommer vi inte att göra. Det ska bytas ut och flyttas grejer hela tiden.
Förändring och utveckling. Det är centralt såväl i det lilla som det stora hos Sahara Hotnights, fortfarande efter nästan 30 år. Vad de än påstår.
