Det här är verkligen oförklarligt bra. För hur skulle man kunna beskriva att Henrik Ojas popsånger är små skira ovärderliga pärlor, fulla av hjärteknipande melodier och sirliga detaljer som mjukpsykedeliska Love-gitarrer, små oansenliga baklängeseffekter och försiktiga stråkar? Och hur skulle man kunna beskriva finurliga texter som kombinerar smart komplexitet och nära personlighet?
Hur skulle man framför allt kunna förklara en sångerska som Christina Karlsson, med en röst som är klockrent klingande, vänligt genomträngande och fullständigt transparent? ”Jag var helt hudlös, oironisk, liten, varm”, sjunger hon i Sakta fatta, och även om orden är textförfattaren Annika Norlins är det just precis så hon låter. När Jonas Bergstens röst kommer in intill hennes i Istid blir skillnaden övertydlig mellan utmärkt sång, som hans, och nära nog överjordisk sång, som hennes.
Här finns en lång räcka sånger att njuta och vårda, med fler texter av Annika Norlin och varsin av Mattias Alkberg och Martin Abrahamsson. Men de allra starkaste är skrivna av Christina Karlsson själv, till exempel Kalla mig för Satan, som vi redan lärt känna sedan den släpptes för ett år sedan, och som sitt intensiva popvemod är skivans allra starkaste stund. Hennes Satan verkar varken vara någon mytologisk ondskefull varelse eller någon världspolitisk domptör, som i tidigare låtar med samma tema, utan bara en vardagligt självdestruktiv metafor för en ledsen och ensam figur vars enda vän har tröttnat på nyckerna och lämnat det helvete som är hennes. Det kan vara nog så skräckinjagande.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
