På tre tidigare album har Malmöbandet Hater etablerat sin egen variant av gitarrindie med rötter i 1990-talet. Den är kraftfull och ljudlig, med tyngd i i de distade gitarerrna och auktoritet i den snyggt släpiga rytmsektionen, och den är samtidigt drömsk, finessrik och melodistark med Caroline Landahls starka men också elegant spröda röst i täten.
Angel Cupid är nyckelspåret här. I en fin ballad med en gammal trummaskin i botten får sig Cupid – som mycket riktigt rimmar på stupid – en rejäl avhyvling för vad hen ställer till med. Albumets tema är kärlekssånger, men det är långtifrån okomplicerade romantiska berättelser det handlar om, för Cupid siktar sämre än till och med Hegseth och plötsligt sitter man där med känslor för ”some dickhead playing darts” eller något annat ohållbart och destruktivt.
Musikaliskt är storslaget drömska Brighter mer representativ för Hater, liksom This Guy? där basen och trummorna obevekligt rullar fram och Caroline Landahl sjunger mjukt vädjande men också plötsligt och i förbigående arrogant fräsande när det behövs. De är också två av många toppar på Haters hittills bästa album.
