Efter mer än ett decennium som medberoende i en djupt destruktiv parrelation har David & The Citizens forne frontfigur David Fridlund hittat tillbaka såväl till Sverige och till musiken som till livet och rentav lyckan. Med bandet Ior bearbetar han sina trauman, och i Fokus Musiks stora intervju finns utrymme att tala ut både om livet och musiken.
Iors andra album Livsvärk är samtidigt en djupt smärtsam och svår traumabearbetning med skildringar av det djupaste mörkret i en relation som bara kan beskrivas som förtryckande. Men den är samtidigt en livsgrad och ibland triumfatorisk glädje över att efter decennier ha landat på fötterna, att ha sunda och goda relationer både i bandet, till familjen och inte minst med Hanna, hans livräddande lilla holme i ”ett svart, mörkt jävla hav”.
Oberoende av sinnesläge är Livsvärk också ett musikaliskt mästerverk av strålande indiepop med övertygande personlig lyrik, omedelbara melodier och en mäktig Phil Spector-vägg av ljud. 25 år efter hans debut-EP ihop med David & The Citizens debut-EP är det David Fridlunds i särklass bästa skiva hittills. Men det satt långt inne.
Att påstå att David Fridlund hade allt serverat där i Malmö i början av tvåtusentalet är förstås en förenkling och en överdrift. Men mycket hade gått hans väg, och hans David & The Citizens hade gjort rejäla avtryck på den svenska indiescenen. Efter bandets tredje album gick något rejält snett. Hans flickvän, med amerikanska rötter, hade kommit med i bandet och tog allt större utrymme, och en dag var bandet plötsligt historia. Liksom David Fridlunds kompletta tillvaro.
Du bara drog.
– Ja. Det är så konstigt. Jag hade blivit ihop med en tjej, och hon mådde ganska dåligt redan då. Hon nästlade sig på något sätt in i bandet, och jag lät henne, för att hitta sätt att få vårt liv att funka. Jag har jobbat så mycket med det där i mitt huvud i efterhand, varför det blev som det blev. När det kom till kritan hamnade jag i en situation där jag var tvungen att välja mellan bandet och henne. Det är så jävla konstigt att jag valde henne, eftersom bandet var allt för mig, 24–7, året runt i flera år.
– I efterhand har jag börjat förstå. Jag träffade henne bara ett par år efter att min morsa hade tagit livet av sig, och när jag träffade henne insåg jag att hon mådde jävligt dåligt. Fan, jag måste göra allt för henne, tänkte jag. Jag förstod inte sambandet då.
Så 2009 flyttade ni till USA?
– Bandet splittrades kaotiskt, och hals över huvud stack hon och jag till USA, utan besparingar, utan jobb. Vi hade en resväska och vår katt. Hon hade släkt i USA, så vi hade någonstans att bo första tiden. Vi flyttade dit på vinst och förlust och började ett nytt liv som bara blev … katastrof från början till slut.
Det var en katastrof redan från början?
– Jag ska inte säga att allt var en katastrof. Äventyret var stort och häftigt, det var vi mot världen. Men det var också absurt att komma till Austin och försöka bygga ett liv från ingenting. Det var något år efter den stora recessionen. Allting var kaos.
– Hon fick mig att tro att bandet hatade mig, och jag trodde verkligen på att jag och bandet var osams. I efterhand har jag förstått hur mycket de försökte få mig att inse att jag höll på att strula till det på ett sätt jag inte borde. Men när man är mitt i det där… När man blir psykiskt kidnappad tolkar man andras interventioner som angrepp.
”När man blir psykiskt kidnappad tolkar man andras interventioner som angrepp.”
Du levde verkligen med bilden att ni var ovänner?
– Ja. Det är så stört att jag levde med bilden att vi var dödsfiender i alla år. Jag gick runt med den bilden och tänkte att det var så. Det är skitjobbigt att tänka på, för det är ju mina bästa vänner. Men jag blev matad med det hela tiden. Varje gång jag ens nämnde Citizens med henne så var det bara: ”de jävla asen, fuck dem”.
– Jag levde i så många år med bilden av att vi var ovänner, att de hatade mig, och det gjorde att jag inte tog kontakt. Jag skämdes så mycket. Varje gång jag tänkte på dem tänkte jag också på hur ruttet allt hade blivit, och då var det lättare att bara låta bli.
Hur är din relation till Citizens i dag?
– Jag har haft så otroligt dåligt samvete gentemot de andra i bandet i efterhand. När vi skulle göra vår återföreningsspelning med David & The Citizens på Malmöfestivalen 2022 hade vi bestämt vårt första möte utanför Tambourine-studion, där Alexander har replokal. Det var också där vi spelade in första Citizens-skivan. När Conny kom gående var jag helt nervös och sträckte stelt fram handen för att hälsa, men han ropade ”David!” och kramade mig.
– Det känns verkligen som att jag har fått tillbaka mina bästa vänner. När vi väl träffas igen är det som att ingen tid alls har gått. Inför Malmöfestivalen repade vi i exakt samma jävla rum där vi hade stått och spelat in Song Against Life tjugo år tidigare. Samma plats, samma låtar. Det kändes som att ingen tid hade gått alls. Det känns som att någon klippte i tiden och sen bara fogade ihop det igen.
Du har sagt att USA-åren känns som en parentes?
– Det var en tid som var utanför tiden, på något konstigt sätt. Vi flyttade elva gånger under tretton år. Det är svårt att hitta boende i Sverige, men i USA är det deposition, first and last month’s rent, pet deposit. Vi hade katt och hund. Det var alltid kaos.
– Hon hade inget jobb, så jag jobbade hela tiden. När jag bodde i Austin hade jag ett heltidsjobb i sex år och jobbade upp mig till assisterande manager på St. David’s episkopalkyrkas secondhandbutik. I Santa Fe blev det ännu tuffare. Jag jobbade heltid på Whole Foods, och så tog jag olika påhugg utöver det, hjälpte tanter att dra ogräs, körde Uber, sålde konst. Jag tiggde och lånade.
”Du kommer aldrig bli rockstjärna igen, du är för gammal”
– Jag förstår inte hur jag orkade, men jag tecknade väldigt mycket under den tiden. Jag gjorde nästan ingen musik på tio år. Hon ville inte att jag skulle hålla på med musik. Hon gömde till och med min porta för mig, så att jag inte skulle sitta och spela in. Hon kunde komma in och säga: ”Du ska inte sitta och hålla på. Du kommer aldrig bli rockstjärna igen, du är för gammal, den tiden är förbi, det där är bara patetiskt.”
Så hur gjorde du?
– När jag började skriva låtar igen gjorde jag det i smyg, när hon inte var hemma. Jag hittade till slut var hon hade gömt portasyudion. Någon gång hade hon gömt min gitarr också, men jag letade upp den. Vi bråkade jättemycket, men när man märker att ett bråk håller på att eskalera till fyra på morgonen och man ska upp och jobba klockan sex, då säger man till slut bara: okej, jag ger mig. Det var nästan alltid jag som gav mig. Jag tror att hon under alla år sa ”förlåt, jag hade fel” kanske tre gånger.
Och i hemlighet hittade du alltså tillbaka till musiken?
– När jag började skriva låtar igen, runt 2018–2019, insåg jag att det var det här jag ville göra. Jag fick en sån jävla nytändning.
Det blev till ett soloalbum.
– Citizens Band Orchestra. Jag har min 23 år gamla digitala portastudio som jag fortfarande spelar in alla mina demos på, och skivan är inspelad så, med något enstaka pålägg i efterhand. Magnus (Bjerkert, före detta David & The Citizens-medlem och mannen bakom Adrian Recordings, reds anm) skrev till mig helt ur det blå efter elva år eller någonting. ”Jag vet inte om du vill ha kontakt med mig, men jag saknar dig”, skrev han, och vi började mejla. Jag kommer ihåg att han skrev något i stil med: ”Jag tror inte att din musikkarriär är över. Det kommer nog hända något mer någon gång.” När jag kom tillbaka till Sverige gav han ut skivan.
Hur ser du på den skivan i dag?
– För mig känns den inte som ett album. Den känns mer som en summering av en tidsepok, ett dokument över den tiden i mitt liv. Det var något jag var tvungen att få ur mig, och den är extremt terapeutisk, men jag kan inte lyssna på den längre. Den är så otroligt sammanknuten med den tiden, och hon fanns fortfarande kvar i mitt liv då.
Hade du någon kontakt kvar i Sverige under de åren?
– Nästan ingen. Den enda jag hade regelbunden kontakt med var Jesper Kumberg, som brukade boka oss och som höll kontakten under alla år. Lite grann Richard Schicke i Björns vänner också, vi skrev sporadiskt. Men jag hade knappt kontakt med min familj. Min storebror har aldrig varit någon digital person.
Att David Fridlund tackade ja till förslaget om en tillfällig David & The Citizens-återförening på Malmöfestivalen 2022 kom att bli vändpunkten och så småningom leda till hans frigörelse.
– Jag hade levt mitt USA-liv i alla de där åren, där ingen visste vem fan jag var. Jag gick till jobbet på Whole Foods, skivade bröd och skrev ”happy birthday” på tårtor. Sen gick jag hem. Det var det. Jag kände mig inte som någon överhuvudtaget. Så står jag plötsligt på Malmöfestivalen inför tre tusen pers som dansar, gråter och skrattar. Folk var helt lyriska. Det var en sån chock. Jag minns att jag tänkte: vad fan håller jag på med med mitt liv?
– Men dagen därpå åkte jag tillbaka till Santa Fe och tänkte att det var det. Det var kul, men det blir inget mer.
”Jag började berätta för Hanna hur mitt liv faktiskt såg ut, och hon blev livrädd.”
Under intervjun sitter Hanna bredvid David i soffan. Hon har en central roll inte bara i Davids liv i Göteborg i dag utan också i berättelsen om hur David flydde från tillvaron i USA och landade permanent i Sverige. Redan vid den där återföreningsspelningen fanns hon med, om än i periferin. Hon hade lyssnat på David & The Citizens, och via Instagram hade de chattat under en period.
– Från början som man gör med folk som skriver snälla kommentarer. Men det blev djupare, och så började jag berätta för Hanna hur mitt liv faktiskt såg ut, och hon blev livrädd. Hon skrev: ”Du måste därifrån. Du måste därifrån nu.” Hon gav sig inte förrän jag hade bokat en biljett sju dagar framåt. Jag skrev till min farsa att jag aldrig kommer komma därifrån om jag inte bara drar. Han sa: ”Jag för över pengarna nu.” Och så gjorde han det.
– Jag berättade inte för någon, och skrev inte till någon eftersom mitt ex kollade min telefon och min mejl. Så jag gick runt i Santa Fe den sista veckan och visste att jag skulle därifrån, men utan att säga något till någon.
– Jag rymde bokstavligen talat en morgon när hon hade gått till skolan. Jag slängde ihop det viktigaste, lite kläder, lite teckningar och mina pennor i en väska, tog gitarren och tog en Uber till Santa Fe-flygplatsen. Jag kom dit sju timmar innan flyget skulle gå och satt i en tom vänthall och tänkte att när som helst kommer jag höra hennes röst vid check-in. Jag satt där och tänkte att det här kommer aldrig gå, och så var planet två timmar försenat. Fuck, fuck, fuck. Men till slut gick jag på planet och åkte.
– I flera år hade jag sagt att jag ville tillbaka till Sverige, och jag fick alltid samma sak: ”Om du lämnar mig kommer jag ta livet av mig.”
– Hon visste ju att min mamma tog livet av sig, så det var en jävla hållhake på mig. Jag hade säkert stuckit långt tidigare om vi hade haft ett normalt förhållande där man kunde sitta ner och prata. Jag erbjöd mig till och med att vi skulle skiljas men att jag kunde bo kvar i Santa Fe, jobba och hjälpa henne med pengar. Men till slut insåg jag att jag aldrig kommer komma ur det här om jag inte bara sticker.
Hanna skjuter in en kommentar.
– Redan när du skulle åka och spela med David & The Citizens på Malmöfestivalen hotade hon med att bombhota hela festivalen och flygbolaget.
David nickar.
– Hon sa också att hon hade kontakter på flera stora musiktidningar i Sverige, och att om jag lämnade henne skulle hon släppa så mycket skit om mig.
David lutar sig tillbaka i soffan och lyfter upp sina händer. De darrar.
– Jag märker hur jag blir när jag pratar om det här. Varje gång känns det som att jag berättar det för första gången. Bara den där skräcken, att sitta på flygplatsen och vara rädd att hon ska dyka upp, den säger allt om hur sjukt det var. När jag insåg att hon hade spionerat på mig. Att hon visste vad jag gjorde utan att jag hade sagt något.
– Jag hade skrivit till Hanna om att jag ville skilja mig, men någon månad senare skrev jag att nej, så ska det absolut inte vara. Då stod hon bakom mig och sa åt mig vad jag skulle skriva. Hon hade läst mina mejl.
Hur känns det att se tillbaka på det?
– Jag skäms inför mig själv. Inte inför andra. Alla andra såg det utom jag. Jag var den sista som insåg var jag befann mig och hur situationen faktiskt var. Det är det jag blir mest arg på mig själv över. Att jag kastade bort mitt band, mina bästa vänner, min familj. Allt jag någonsin ville göra la jag åt sidan för att vara med henne.
David Fridlunds fullständiga kapitulation inför en livssituation som var direkt nedbrytande och bara rullade utför påminner om delar av Paul Austers författarskap, inte bara i New York-trilogin utan också till exempel The Music of Chance där huvudpersonen Jim Nashe accepterar ett Sisyfostillvaro av att bygga en oändlig och meningslös stenmur utan funktion, och att i den processen hamna allt djupare i beroende till sin ägare/uppdragsgivare/förtryckare. Samma känsla förmedlar Davids berättelse om självdestruktiv anpassning och fortsatt infogande i förtryck.
– Jag fattar det nu. Det är den där kokande-grodan-effekten. Man staplar så mycket skit ovanpå sig själv att man till slut inte märker det. Utifrån är det uppenbart, men inifrån är det normen. Det är samma fråga man ställer sig när man ser dokumentärer om misshandlade kvinnor: ”Varför går du tillbaka?”
– Man har bara vant sig. Det här är normen. Det är här jag är. Det är så här det är. Det sorgligaste är att en människa mår så dåligt att man vill vara där, i det. Samtidigt sa hon till mig hela tiden att jag är den enda som ställer upp, och att om inte jag fanns skulle hon inte klara sig. Hon visste exakt var hon skulle trycka.
I minst två av texterna på Livsvärk finns nästan suicidala rader. ”Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva.” Jag blir skrämd när jag hör det och undrar hur du mår egentligen.
– Det är inte att man inte vill finnas till, det är bara att man inte vill vara där. Den handlar också om adoptionsindustrin. Det är något Hanna och jag har pratat mycket om, eftersom Hanna är adopterad. Den där känslan av att vara någon i ett sammanhang där man inte hör hemma.
”Jag har alltid hittat mitt lilla hörn i mörkret.”
David återkommer flera gånger till sin mammas självmord.
– Hon var bipolär och kämpade hela sitt liv. Efter att hon dog sammanställde min styvfar alla hennes dagböcker. Det sista inlägget i hennes dagbok är: ”Jag måste orka leva för mina barn.” Och sen dog hon någon dag senare av en överdos. Det är den där sprickan mellan vilja och förmåga. Man vill, men man vet inte hur man ska få ihop allt i huvudet och känslorna. Man vet aldrig hur tunna linjerna är. Hur fragilt allt sitter ihop.
– Men jag har aldrig någonsin tänkt att jag skulle ta livet av mig. Inte en sekund. Aldrig. För att min morsa gjorde det. Jag har alltid hittat mitt lilla hörn i mörkret. Min bubbla. Där jag tecknar. Där jag skriver. Där jag finns.
Så även när allt runtomkring var kaos så fanns den platsen?
– Ja. I Austin och Santa Fe hade jag mitt ritbord. Jag köpte det begagnat i butiken jag jobbade i. Jag gick till jobbet. Jag gjorde allt som behövdes. Handlade, lagade mat, tvättade, städade, skaffade pengar till hennes behandling. Tog emot att hon bråkade på mig. Sen hade jag min lilla tid, där allt annat försvann. Det är ett av de centrala teman som finns på Livsvärk. Att befinna sig i det mörkaste skiten och ändå hitta ett litet korn som kan växa.
Hanna har kommit att bli en central faktor i Davids nya liv, och de beskriver att de hela tiden hittar nya beröringspunkter. Hanna lånade ut sin soffa till David när han landade i Sverige, och han fick en fin kontakt med Hannas son.
– Vi hade precis börjat lära känna varandra och insåg att vi var väldigt kära, förklarar Hanna. Det gick väldigt fort.
– Jag hade varit tyst i flera år, men med Hanna började vi prata mer och mer. Det var som att allt som varit kaos plötsligt fick språk, säger David.
– Du sa direkt när du kom att du måste skaffa ett jobb så att du kunde skicka pengar till henne i USA, påminner Hanna. Men jag sa: ”Nej. Du ska inte göra det alls. Du ska skriva musik. Teckna. Ta din tid.”
– Det var så svårt för mig att ta in, nickar David. Jag hade varit i överlevnadsläge så länge.
I Havsglas sjunger David om en sista holme i hans hav.
– Det är Hanna. Jag har seglat på ett svart, mörkt jävla hav, och så finns det en liten holme där jag kan överleva.
– En väldigt liten holme, skjuter Hanna in.
– Ja, väldigt liten. Kortare än 1,65. Men hon räddade mitt liv. Utan att överdriva. Jag vet inte hur jag hade klarat att fortsätta finnas, emotionellt eller fysiskt, om jag inte hade träffat Hanna.
Arbetet med videon till Havsglas lockade fram starka känslor hos David.
– Den är gjord av foton och små videoklipp som jag tagit i Santa Fe och lite i Austin. När jag satt och klippte den i en app i telefonen började jag plötsligt skaka och insåg hur otroligt mycket känslor som låg i just den låten. Det är verkligen så att där finns det inga broar kvar att bränna. När jag kommer till flygplatsen och är på väg att sticka, då släpper jag allt.
Ändå uppfattar jag Livsvärk som en avsevärt mörkare skiva än Iors debut från 2024.
– Det har att göra med att de här låtarna har kommit till under de senaste två åren, när jag och Hanna har pratat så mycket. Det är som en självanalys. En terapi. Det tog minst ett halvår innan jag ens fattade: aha, jag har varit med om något jävligt jobbigt. Först gör man bara det man måste för att överleva. De senaste tre åren är första gången i hela mitt vuxna liv som jag känner att jag är på en lugn, trygg plats.
Det låter som att något faktiskt har landat.
– Ja. Det är inte en liten bubbla längre, jag kan breda ut mig. Jag känner inte att jag skriver låtar. Jag känner att jag antecknar det som kommer till mig. Ofta sitter Hanna och jag uppe hela natten och pratar. Sen ligger det och bubblar i huvudet hela natten, och dagen efter bara kommer det ut. Jag strukturerar inte. Det är inte så att jag tänker: nu kommer versen, sen refrängen, sen bryggan. Det är bara ett flöde.
Haha. På sätt och vis hörs det.
– Det säger de andra i bandet också. ”Typisk Fridlund”: första versen är fyra rader, andra versen tre rader, sen kommer något helt annat. Sen en refräng, och sen kanske en extra stickrefräng. Det finns ingen klassisk struktur. Det är verkligen bara ett flöde.
Den du en gång var är egentligen enda stunden på Livsvärk som inte bara är introspektivt utan har ett tydligt samhällsperspektiv.
– Den är skriven mycket utifrån mina erfarenheter från att jobba på Whole Foods under pandemin. Första månaden fick vi två dollar extra i timmen i risktillägg. Sen tog de bort det när Whole Foods blev uppköpt av Amazon. Vi hade en skål för dricks på disken i kaffebaren, och om man hade tur fick man in sex–sju dollar på en dag. Men så meddelade management att vi inte fick ha en sådan, för att dricks var oskattade pengar. Samtidigt ägs företaget av Jeff Bezos, som betalar mindre skatt än jag. Att leva i det systemet ger en erfarenhet som de flesta i Sverige inte har.
”Emotionell powerpop” kallar skivetikettens Magnus Bjerkert Iors musikaliska uttryck, men det är lika snett som att kalla den shoegaze eller rätt och slätt indie, som andra prövat. Det är vanskligt att peka på musikaliska referenser, men ofta börjar soundet i ett crescendo och stegras och växer därifrån. När jag föreslår att det är en gitarrindiepopens ljudvägg motsvarande Phil Spector skrattar David Fridlund.
– Det är ganska roligt, för i grunden är mina demos extremt enkla. Jag har akustisk gitarr, piano och bas. Det är det. Jag hör allt i huvudet, men jag kan inte fånga allt. Jag har inte utrustning, pedaler eller instrument för det. När jag spelar in en demo tänker jag ofta att det bara är en slasktagning. Men sen fortsätter jag lägga på grejer, och till slut är det för sent att göra om.
Hur mycket av det du hör i huvudet finns kvar i slutversionen?
– Förvånansvärt mycket. Men det låter ändå ganska annorlunda. Slutproduktionen är maffigare, cleanare och bättre spelad. Demosarna är ofta inspelade i ett flöde när idén kommer. De är ofärdiga på ett sätt, men väldigt ärliga. Jag gillar blandningen av snyggt studiosound och skräpiga ljud.
Arrangemangen rymmer en del udda detaljer, som melodican i Västra kyrkogården till exempel.
– Jag älskar melodica. Det är det största lilla instrumentet som finns. En bra melodika med ett snyggt reverb är det finaste, och jag är så jävla glad att vi fick in den. Vissa andra ljud, som rototoms i Tiotusen, det la David Bergström till. Det fanns inte i min ursprungliga idé.
Det har förekommit en del jämförelser med Kent.
– Jo, men det går inte att komma ifrån att Kent har funnits i mitt liv. Jag lyssnade mycket på första skivan och väldigt mycket på andra, i lurar runt 1996 när jag bodde i Stockholm och gick på konstskola. Sedan dess har jag egentligen inte lyssnat på Kent alls. Men det finns säkert referenser där. De bra elementen stannar kvar omedvetet.
”Nu är jag helt lycklig. Det har jag aldrig kunnat känna tidigare.”
En millimeter till kortslutning handlar om David Fridlunds pappa, och när David berättar om honom finns en värme i rösten.
– Mina föräldrar fick mig och min storebror, och när jag var tre–fyra år lämnade min mamma min pappa, utan att han visste varför. Jag föreställde mig min pappa stående och titta ut över parkeringen och sandlådan i Storfors där de bodde, med den där känslan av att stå vid ett vägskäl och tvingas välja. Antingen imploderar man och går sönder, eller så går man vidare.
– Han är en jävla hjälte. Han blev lämnad med två barn och tog hela lasset. På 1970-talet var det inte självklart att en pappa gjorde det. Han cyklade med oss till dagis, ensam. Han kunde lika gärna ha gått sönder, men han gjorde det som behövde göras.
Vet han om att du skrivit om honom?
– Han har köpt skivan. Han var en av kanske tre personer som förhandsbokade den. Men jag vet inte om han har lyssnat än.
Tiden, igen är en låt som mitt i den mörka kontexten har ett särskilt ljus.
– Just nu är första gången i mitt liv som jag verkligen har kunnat känna att just här och nu är jag helt lycklig. Det har jag aldrig kunnat känna tidigare. Inte på det sättet.
Livsvärk (Adrian Recordings) finns ute nu. Här hittar du Fokus Musiks recension.
