”Trouble is a long lost friend who’s down on his luck”, sjunger Ed Harcourt i By the Light of the Silver Morning. I A Ghost Walked Through Me möter han ”a mother in distress” och en ängel från New Orleans, medan hans gruvarbete i Mercurial leder till att ”the bats flew into my dreams” och en ”blackout in heaven”. Av sådana textrader kan man få föreställningen att man gått fel och hamnat hos Nick Cave istället.
Men Ed Harcourt väljer alltid ett mer vemodigt och milt uttryck, och här är det stillsammare än någonsin. Hans sånger smyger utmed väggarna som om quiet-is-the-new-loud fortfarande var ett gångbart stridsrop – nå, eller kanske stridsviskning. På senare år har han ofta flyttat centralpunkten i sina produktioner till piano, men här är hans mjuka gitarrspel i fokus igen. O Gentle Death är en fullständigt avskalad viskad drunknande vals, och Yesteryears är en vemodigt nostalgisk sång med naken plockade gitarr. Samma tonfall finns i spröda Winter’s Sigh, även om refrängens falsett ger en större dynamik, och i The Low Spirits där instrumenteringen visserligen är vidare men lika tystlåten.
Baby’s Gone to Seed är en av albumets pärlor med sitt luftiga 1960-talsarrangemang som förvandlar Ed Harcourt till en klassisk crooner, inklusive ett ödemättat talat parti. Annars har Harcourt under åren ibland balanserat på gränsen till att tangera Elvis Costellos mogna fasers skolade och lite ansträngda ansats, men även om det finns sådana antydningar till exempel i In The Embers of A Dying Flame håller han här sig konsekvent på rätt sida. Inte ens när det slår igenom mer i avslutande The Patron Saint of Restless Dreamers gör det särskilt mycket eftersom det balanseras upp av inspelningens intima lofi-kvaliteter, direkt från de ensaminspelade demos som var albumets startpunkt för snart ett år sedan.
