Det var ju som upplagt för att han skulle bli folkkär. Visst var Ebbot lite apart i Så mycket bättre, men tillräckligt jovial för att gå hem i stugorna. En vänlig vissamling och några väl valda familjeprogram i TV bara så vore saken biff och han skulle vara på fönamnsbasis med hela svenska folket.
Men Ebbot är Ebbot, och det innebär att nästa steg i marknadsplanen var en demo på kassett (!) istället för ett allsångsframträdande. Det innebär att unga Side Effects utgör kärnan i hans Indigo Children, om än kompletterade med bland andra Daniel Gilbert och Jocke Åhlund, hellre än ett meriterat hopkok. Och det innebär att hans första ”riktiga” minialbum inte rör sig alltför långt från The Soundtrack Of Our Lives.
En strålande psykpopurladdning som Backdrop People hade till exempel stuckit ut positivt i vilket TSOOL-sammanhang som helst, liksom Dysfunctional som med sin basalt garagepunk kanske till och med drar mer åt Union Carbide-eran. Vänligare är inledande I Totally Agree, som låter som en psykedelisk variant av en piratvisa från Pippi på de sju haven. Killing My Darlings kan till att börja med framstå som ännu barnsligare – rentav infantil – men medan orkestreringen ökar i styrka och Ebbot berättar om nödvändigheten att ta livet av några av sina favoriter växer den till en av hans bättre stora ballader.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
