Det går att ta till sig och att älska José González enbart utifrån hans fantastiska sånger, bara utifrån hans mjuka sångröst, hans oändligt vackra klassiska gitarr och hans undersköna melodier. Det går. Men det ger inte ens hälften av den upplevelse som verkets omfattande komplexitet och lyriska angelägenhet innebär, och i det ambitiösa samspelet mellan det musikaliska och det existensiella och rent filosofiska i hans texter.
Så har det inte alltid varit. På sina första skivor sjöng José González kärlekstexter, mörka visserligen, men de var mest att betrakta som stämningsförstärkare till hans musikaliska uttryck. Här handlar huvuddelen av albumet istället om riskerna för mänsklighetens upphörande, och erbjuder alternativ för att förhindra det.
Allra mest akut skildrar han det direkt i den inledande dova och suggestivt hotfulla A Perfect Storm, som beskriver hur riskerna för naturkatastrofer och för mänskligt orsakade katastrofer sammanfaller, och hur angeläget det är att reglera AI för att kunna verka mot en sådan utveckling. Det må låta som en bombastisk och pretentiös föreläsning på pappret, men på skiva bidrar även det storslagna mullret och distortionen mot slutet till att skapa en oroande mässa och en mäktig musikalisk upplevelse.
Samma ambivalens av skönhet och djupa oro finns i titelspåret, i Just A Rock och i rymden hos Losing Game (Sick). Sheet vill hjälpa oss att frigöra oss från dogmatiska ideologier med vänliga fraser som ”It’s time to move on” och ”It’s Ok to not know”, och påminner stämningsmässigt om Jim O’Rourkes mästerverk Women of the World i sin optimistiska aktivism. Även For Every Dusk manar till frigörelse – ”Allow yourself to move on”, ”Sail on, break free” – med tydligt taktstampande, meditativa gitarrloopar och en adderad vacker andrastämma i i bakgrunden.
Precis som han brukar varierar han mellan tre språk, engelska, spanska och svenska, men när U / Rawls Slöja laborerar med moralrelativism med fyra ödestigra beskrivningar av övergrepp och mord är det nära nog olidligt att lyssna.
Men José González erbjuder också mindre konfrontativa sånger, som Pajarito med muntert visslande, den vackra visan Etyd, den hypersnabbt gitarrplockande Ay Querida och den hoppfullt humanistiska You & We. I den enklare folksången Joy (Can’t Help But Sing) slutligen konstaterar han lustfyllt att oberoende av vad så kommer vi fortsätta sjunga. ”As we cognify everything, we’re still primates who can’t help but sing.”
Den som tar sig an helheten och den fulla komplexiteten hos Against the Dying of the Light får en stark upplevelse, men för att fullt ut uppskatta behöver man till och med gå ännu djupare och lyssna på José González djupa bakomliggande resonemang, grundade i vetenskaplig empiri och med kraftfulla humanistiska i livskraftiga ställningstaganden, till exempel i Fokus Musiks intervju här.
