Easy hade möjligheterna serverade på silverfat. Kontrakt med Blast First innan någon mer än Sound Affects demoredaktion hade hört dem. Englandsturné med The Charlatans och House of Love, med hyllningsrecensioner i NME som följd. Hur stort skulle det svenska pophoppet kunna bli?
Det blev inte så stort alls. Elva år senare är Easy tillbaka på ett litet bolag, och de flesta menar att det är ett smärre under att de är tillbaka över huvud taget. Blast First gick i konkurs just när det var dags för Easy att profitera på sin talang, och bandet drog sig tillbaka till Sverige med svansen mellan benen. Då och då har det dykt upp smärre livstecken, aldrig sämre än bra, men Easy har ändå fört en tynande tillvaro, minst sagt.
Satellites lär inte bryta det mönstret. Därtill är den alldeles för rätlinjig, fantasifattig och vanlig. Inget av det personliga som en gång gjorde att Easy var så mycket bättre än sina samtida gitarrbandskollegor finns kvar idag. Istället lånar man skyggt och utan självförtroende från New Order (ofta), Beatles (tydligt) och till och med Saints (genant — eller är det en subtil hyllning?).
Att Johan Holmlund experimenterat med klubbmusik går att höra spår av, men även det är så anonymt att det är glömt i nästa sekund. Satellites är inte en dålig skiva. Bara själlös. Easy har haft sina femton minuter, kan de inte bättre än så här är de inte värda mer tid.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
