Några av dem som förtrollats av Antony Hegartys passion och änglastämma lär ha tappat bort henne när hon nu återvänder som Anohni, och ytterligare några är inte beredda på att hennes musik nu är elektronisk och beatbaserad. Det är deras förlust. För egentligen har hon inte gjort några stora avsteg, bara utvecklat musikens, arrangemangens och texternas dimensioner. Elektroniken är hårdare och tydligare markerad, beatsen är signerade Hudson Mohawke och stenhårda, och de kvarvarande kammarinslagen än mer finstämda.
Skulle ytterligare lyssnare falla ifrån som följd av de mycket starka texterna må det vara hänt. För Anohni är uttalat politisk inte bara på identitetsområdet, och tar sig an övervakningssamhället i Watch Me, klimatfrågan i 4 Degrees och dödsstraff i Execution, som med sitt milda tilltal och sin upprepade lakoniska kommentar ”It’s an American dream” kan vara hennes allra bästa låt hittills. När hon i Drone Bomb Me låter en liten afghansk flicka vars familj utplånats i en tidigare drone-attack be om samma öde blir det nästan för starkt, och Obama är följaktligen inte en hyllning utan en anklagelse om övergrepp i strid och i ekosystem.
Antony & The Johnsons tidigare album är fantastiska, men kraften i musiken och texterna på Hopelessness drabbar känslomässigt hårdare än någonsin. Till Anohnis intelligenta dansmusik dansar du med gråten i halsen och med bubblande ilska.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
