Hennes förra album Your Hand Forever Checking On My Fever var en personlig och innerlig kärleksförklaring till hennes far, som just gått bort i cancer. Embraced for a Second as We Die – om sekunden av fullständig förståelse och klarsyn i dödsögonblicket som Amanda Bergman vill hoppas på – är mer utåtblickande och avser att skildra sin samtids karaktär, men ur samma personliga och existensiella perspektiv.
För även om till exempel Grasp skrevs i deperation samma dag som Trump-Musk-axeln svors in är den ingen rapport om världshändelser utan en berättelse om kampen att försöka hålla fast vid konstruktiva känslor som förnuft och hopp. Själv har hon beskrivit Sick of Time, med hennes dotter och reflektioner kring föräldraskapets inneboende lycka och samtidigt vånda som grund, som albumets centralpunkt.
Hon skrev albumet av bara farten medan hon turnerade dess föregångare, och den musikaliska utvecklingen är inte omvälvande sedan sist. Fortfarande gör hon och Petter Winberg stilla sånger med återhållsamma och synnerligen eleganta västkustarrangemang utan åthävor men desto större finess. Med gitarrer och luftiga yachtsynthar och med stilfull falsett och subtil kör är Groby särskilt elegant, mitt emellan Steely Dan och Roxy Musics Avalon, och allra varmast fläktande i Is This How You Said You’d Be Gone.
Samma stilfulla och varma lågmäldhet finns i Amanda Bergmans röst, fylld av känslighet och personlighet, och samtidigt tekniskt oantastlig. Det är en gåva.
