Det är svårt att föreställa sig att Henric Hammarbäck för bara tre år sedan knappt var uppmärksammad alls utanför den allra snävaste lokala countryscenen. Men 2024 hittade han det svenska språket och i det sin särart och identitet, och i snabb följd har han sedan dess gjort fyra strålande album, varav ett dubbelt, och hunnit turnera land och rike runt så att ingen kunnat undgå att pricka in ett eller ett par av hans gig. Hans publik har vuxit exponentiellt, och det är inte längre en fråga om H. Self kommer att bli allmänt folkkär, utan bara när.
En av orsakerna till det är hans känsla för visan, omedelbar och älskvärd lika mycket med bara akustisk gitarr som med komplett band, lika mycket med countryanstrykning som i svensk vispråmstradition.
En annan orsak är H. Selfs sätt att använda det svenska språket. Jag är ledsen att behöva komma dragandes med den där referensen som var och varannan som associerar skägg, lite rondör och visa med Cornelis Vreeswijk, men faktum är att Henric Hammarbäck på ett sätt som bara Cornelis och Ola Magnell tidigare gör något unikt med det svenska språket. Han har ett personligt uttryck både i teman, i ordval och i frasering, lika omedelbart igenkänneligt som innovativt, och lika humanistiskt och älskvärt som trasigt och förlorat.
En tredje orsak är den djupa värmen och innerligheten i Henric Hammarbäcks röst. Vare sig han suckar över sin egen otillräcklighet, partajar med prioriterade cigaretter och Monster eller ber om lisa och tröst så övertygar han och talar direkt till vår medmänsklighet.
Det börjar redan i inledande Där hittar ni mig, en komplett genial liten uppvärmning i all sin enkelhet och samtidigt en sammanfattning av vem och var Henric Hammarbäck är, ”mellan Sala och Stockholm – tolv år och ett liv”.
Med starkare sånger än någonsin förr tar han oss med på en känslomässig berg- och dalbana där somt är uppförsbackar och annat går fullständigt utför. Efterlyst med dig är en smart och upplyftande underdogcountryvisa, men oftast präglas sångerna av ett djupt ensamt vemod under köksfläkten, som i Min enda vän och ännu mer övergiven, sorgsen och gripen i I vinter.
I RL Burnside Soundtrack är han fullständigt nere för räkning, men även om han är ”ogräs i din rabatt” längtar han efter kärlek i nästan viskande Ljug för mig ibland. I nedtonat läge snuddar han i För dom där hemma vid Toni Holgerssons närhet och värme, med en sorgesam Jordanaireskör utan bekräftelsebehov i ryggen. Bandets förlorade riksspelman Agnes Odén har visserligen tagit med sitt instrument och flyttat till Värmland, och får en lite ambivalent hyllnings- och längtanssång i Din fiol, men även med den förlusten är H. Selfs stora band något av det vassaste som står att finna på en svensk scen. På Vet hut! däremot bidrar de mest med detaljer och balanserade nyanser bakom H. Selfs röst och gitarr. Albumet är mer tystlåtet än hans tidigare, och avsevärt mer sammanhållet, koncentrerat och enhetligt.
Så när Vet hut! är Mäster H:s bästa av alla strålande album han gjort, hur kommer det sig att betyget stannar strax under det allra högsta? Jag vet, det är lite orättvist, men Henric Hammarbäck har ännu starkare sånger och ännu starkare uttryck inom sig, och om vi bränner av det högsta betyget nu, vad återstår då till nästa album, och nästa efter det?
