I grunden på inledande Bird finns en lite skev Syd Barrettsk melodi för akustisk gitarr, och över den bygger Philadelphiaduon lager av överlappande vokalharmonier. Redan med det är musiken både mjuk och vacker och samtidigt oväntad och spännande. Till det flyter så dessutom cellor och violiner in och ut ur arrangemanget, och sedan flöjter och klarinetter, och en psykedelisk elgitarr, och…
Som lyssnare spärrar man upp ögonen och låter sig översköljas, för det står aldrig stilla utan fortsätter att dyka upp oväntade akustiska instrument i ambitiöst krångliga arrangemang från duon med det icke googlingsbara namnet.
Allra starkast är det långa titelspåret, men även Untitled tar ut svängarna röstmässigt och bygger upp mot crescendon som bryts av med stilla mellanspel. I Punish My Mind snirklar sig stämmor runt varandra som hos självaste systrarna McGarrigle, och även i den arrangemangsmässigt spartanska Amety är rösternas samspel bedårande.
Men när Victoria Rose med klingande First Aid Kit-stämmor sjunger att hon ”thought magic was a tool for me” i Earthly Love är det tydligt att det inte bara är äventyrliga arrangemang och klingande stämmor som är @:s magiska verktyg. Det är minst lika mycket Stone Filipczaks och Victoria Roses folkmelodier, som ofta är stillsamt vackra och Nick Drake-klingande, men i I’m Not in Pain snarare låter som en paranoid Kurt Cobain-melodi inträngd i ett hörn. Magin finns i helheten, och @ behärskar den perfekt.
