Hur obstinat och synnerligen egensinnig denna Franska Trio än är ligger det inte i deras natur vare sig att vila på gamla lagrar eller att söka utveckling för utvecklingens skull. Snarare blir det som det blir, beroende på omständigheterna.
Med sitt femtonde (!) album har trion snubblat över en gammal synth som var inkopplad i studion, och på den vägen är det. Istället för piano blev det elektroniskt mitt emellan Finlandskryssning och 1980-talets mjuka nattradio, med synthsjok och synthbas istället för kontrabas av Viktor Turegård och mer taktfasta Christopher Cantillo-trummor, och bandets förhoppning om att skänka dans till de danssugna kan mycket väl för första gången ha infriats.
”Hämtar barnen klockan tre, beställer hem nån mat för att hinna med, vafan jag nu ska hinna med, det känns ändå inte som det är nån idé” sjunger han uppgivet i balladen Hemma i min lägenhet – för övrigt ett av få tillfällen där hans karaktäristiska piano ryms på det här albumet. Deppig håglöshet har Matti Ollikainen alltid erbjudit alla tungsinta, och här tar det sig särskilt dova färgtoner i Härda uts sömn- och hopplöshet i Kjell Höglunds Man vänjer sig-anda. Ännu djupare är försöken att trösta med plattityder i Ändlöst hav, och i Ny sol uppmanar han oss att helt enkelt ge upp nu, allihopa, det är ju ändå över.
Men riktigt så djupt desperat som till exempel på nästan paniska Dom ensammas planet blir det inte här, eftersom Matti Ollikainens underfundiga och väl dolda humor ändå är mer frekvent här, som i den vilsna turistens klagan i Sjutton grader. I Blommor bjuder han till och med på hemsnickrat rappande över hemsnickrad Ian Dury-funk, tro det eller ej, och det är generöst, rejält vingligt och väldigt väldigt mänskligt.
