Minns du när Bloc Party var angelägna senast? Föreställ dig den känslan, även om det var väldigt, väldigt länge sedan, och fyrdubbla den. För mer än ett decennium efter sin storhetstid slutar bandet äntligen det där med att söka smart aktualitet och gör istället ett gediget och äkta temaalbum om en snabbt kraschad relation. I den genuina och självutlämnande sångcykeln hittar de inte bara popmelodierna de letat efter så länge, utan även den där smarta aktualiteten i soundet.
Kele Okerekes plågade skildring av en till en början virvlande romans tar med lyssnaren från mötet med den man som får honom att tappa balansen och fattningen och vidare genom alla stadier av en dömd relations skärseld. Det saliga inledande kärleksjublet är passionerat i Coming on Strong och den riffstarkt romantiska Lovebombs, lika vassa som någon av Blurs singelhits, och i en nyinspelning av den tidigare släppta Lagoon Blue fördjupas och växer relationen.
Skivan blir alltmer angelägen när svartsjukan slår klorna i Kele Okereke, som ber att få slippa höra lögner när han undrar ”I know we all have pasts, but who is he?” i Muscleworks. I Clark Kent förstår Okereke och lyssnaren att det finns något helt annat bakom partnerns yta, och hos hans föräldrar på Worst Birthday Ever är det över, till en av skivans snyggaste poplåtar. Bittra Not Your Problem håller samma nivå, med en gitarr som illavarslande flyglarm och en bitsk ramsa till sång. Med en enveten krautsynth är Now We Can’t Be Friends en synthpophit av rang, och den intensivt störande synthen i Stories popgroove är till och med ännu mer effektiv.
Till slut är Kele Okereke redo att gå vidare, och i den dramatiska Moving On låter han sig träffa nya – men inte för något allvarligt ännu – för att till slut landa i den lakoniskt accepterande Eulogy med Pet Shop Boys-kvaliteter. Det som inte dödar, etcetera, och på köpet når Bloc Party som från ingenstans sin kvalitetsmässiga karriärtopp 20 år efter debuten. Nyckeln var autenticitet.
