Likt en Johannes Döparen-duo kliver 88-årige Tore Berger in från ena fonden med en ny singel och hans tre år yngre Blå Tåget-kamrat Ludvig Rasmusson från andra fonden med en strålande egen sprillans EP.
Det är nådens valår 2026, och de är här för att förkunna att proggen och den svenska musikrörelsen är återuppstånden. Tove Styrke och Sanna Sikborn Erixon har bildat protestduon Året var, Stefan Sundström flyger den röda fanan och i Göteborg återsamlas precis som förr en särskilt revolutionär fraktion under namnet Det Blev Handgemäng.
De kallar sin musik för ”solidaritetsgospel”, och här pågår klasskampen i varje textrad. Med musikalisk bredd och inte mindre än tre låtskrivare och leadsångare briljerar Elin Engberg mer än Christoffer Johansson i Big Mama Thornton-känsla i djupbluesiga A Sound Leader, medan hennes Gömda, glömda jävla fabrik är ett stabbigare bluesproggigt plakatangrepp på kapitalisten.
I täten går Bror Gunnar Jansson, som får utlopp för sin uråldriga countrybluesådra inte minst i mäktiga He Won’t Take Your Call, och Ingenting får störa är en konsumtionskritisk duett med både Pugh-attityd och countrykänsla på nivå med Hoola Bandoolas mästerverk Birmingham, men med större autenticitet tills den rusar iväg i Looney Tunes-tempo.
Fabriksvisslan är dov och ödslig arbetarblues medan titelspårets mycket drivande retrosoul envist upprepar titeln och den instrumentala Farlig vänstersvängs eleganta twangcountry låter ställningstagandet stanna vid låttiteln. Desto mer uttalad och ordrik är Det blåser kalla högervindar, en smart soulblues som diskuterar sakfrågor om utvisningar och vapenindustri med frustande ilska mot ett känsligt sväng.
Valdagen är kanske viktigare än till och med 1 maj för Det Blev Handgemäng, och den som skaffar skivan på väg till vallokalen kan dessutom glädjas åt hur bandet återbrukat loppisomslag som vänts ut och in och stämplats med ny omslagsbild.
