När Jim James öppnar upp stämbanden och sjunger ut, i My Morning Jacket eller solo, har han en fullkomligt underbar röst. Spola fram till 2:30 i My Morning Jackets Circuital och känn håren på armarna resa sig i givakt. Men på Wowed Out gör han det inte lätt för sig.
De tre inledande spåren är närmast stillastående i en David Crosby-lik ambiens med instrumentala mikroskalor som svävar runt. James sång är nedtonad och liten, han låter tunnare än han är albumet igenom.
Sedan kommer Lost Child som låter som en glömd outtake från Dylan och The Bands Basement Tapes. Alla som har hört Jim James sjunga Going To Acapulco ihop med Calexico vet hur magiskt det är när James tolkar musikhistoriens mest gudomliga demoinspelningar, och hans eget alster i samma anda är inte oävet. Men inte ens här sjunger han ut i full kraft. Det är som att James håller sig själv tillbaka, ungefär som att Miles Davis skulle stoppa raggsockar i trumpeten.
We Love Our Life är albumets coolaste spår, med två gitarrer som spelar stämmor och bygger harmonier och Whole Heart (Into It) har fina trummor och stråkar. Men oj vad man saknar rock med ös och riv och en Jim James som visar upp rösten i all sin prakt. Man får hoppas att My Morning Jacket är intresserade av att vrida upp förstärkarna nästa gång de spelar in.
