Mina öron är trötta och slitna, de har arbetat för mycket. Medicinen är antingen total tystnad eller ett nytt album från Jayhawks. Som på doktorns ordination kommer Sactuary Park med nya blankpolerade spår, ljuvlig stämsång och ett sväng så mjukt att det kan sorteras in under lågaffektivt bemötande.
Sanctuary Park låter som ett Eagles-album där allt innehåll är bra, vilket nästan aldrig händer på ett riktigt Eagles-album. Addera lite lagom mycket av The Heartbreakers och receptet är färdigt. Jayhawks har trollat fram elva underbara sånger och stämsången mellan Gary Louris, keyboardisten Karen Grothberg och trummisen Tim O’Reagan är precis vad ett sargat Amerika eller en sargad människa behöver för att läka. I American Midnight skildrar Jayhawks förtjänstfullt hur illa läget är, med ett smart lån från Neil Youngs Southern Man som binder ihop dåtid med nutid.
Bob Ezrin har återvänt som producent för första gången sedan Smile och det är inte för inte han omges av epitet som legendarisk – han får ut väldigt mycket av det lilla bandet på fyra medlemmar. Karen Grothbergs pianon lägger sig precis rätt i luckorna mellan gitarrerna ungefär som de brukar göra när Benmont Tench spelar, och rytmsektionen behöver inga onödiga krumbukter, det hörs hur bra basisten Mark Pearlman och Tim O’Reagan trivs med varandra.
Sverigedatum väntar för övrigt redan nästa vecka, så missa för allt i världen inte Jayhawks när de firar 40 år på ett så enastående fint sätt. Det är som Louris sjunger i Rowing The Boat, det är roligt att sjunga en sång men ännu roligare om två sjunger – vi är alla en del av ett vackert lag som ror tillsammans.
