Så vari ligger skillnaden mellan Dexys Midnight Runners med fullt restaurerat namn efter 40 år och det senaste decenniets kortade Dexys? Tja, redan okulärt kan man konstatera att det inte bara är namnet som är återtaget utan också denimuniformen, komplett med snickarbyxor, och att de programmerade och alldeles för stiffa ljuden på senaste Feminine Divine har ersatts av storhetstidens äkta rytmsektion och av en fin tjock orgel som uträttar storverk i svänget.
Gamla bandmedlemmar som Sean Read och Big Jim Paterson dyker upp igen, och även om det ur historiskt perspektiv är anmärkningsvärt att det saknas blås är här är fullt av snygg soul med gängmentalitetskörer. I svängiga It’s Over Now återvänder man till och med till klassiska fram-och-tillbaka-resonemang och växande crescendon som när det begav sig, alltihop dessutom mer än strålande väl utfört.
Men skivans tema går ännu längre tillbaka än det. Avstampet här är Kevin Rowlands självbiografi Bless Me Father från förra året, och bokens teman går igen i skivans texter och matchar kapitelrubriker som Once A Man, Twice A Child som låttitlar. De irländska rötterna uttrycks överallt, och Belfasts David Holmes är den perfekte producenten i sammanhanget, inte bara för sitt ursprung. Holmes har under decennier varit en mästare på kombinationen modernitet och vintage, som i det lätta soulanslaget komplett med discostråkar i You’ve Got the Love och i den nästan Lou Reed-intonerade balladen I Want to Be Holding You Next Christmas.
Precis som senast återvänder Kevin Rowland till gamla uddasinglar, och My Life In England dök för första gången upp på ett samlingsalbum 2003. När den nu inleder och sedan avslutar Love har både den och Kevin Rowlands engagemang och soul-adlibs exakt samma vitalitet som då. Samtidigt är den 23 år mognare i sin balans mellan ögonblicksbilder från barndomsupplevelser, som rymmer både förbjudna irländska republikanska hymner bakom neddragen gardin och pop på radion, och samtidsiakttagelser och regeringskritik.
För trots fräschören går det inte att förneka tidens gång. Kevin Rowland har i intervjuer och nu i skivans pressmaterial mer än antytt att han sätter punkt här, att det är klart. I den stilla painoballaden Old Lovesuckar den 73 år fyllde charmören att han hatar att bli gammal, och konstaterar att även om han ser annorlunda ut bär han fortfarande på samma osäkerhet som när han var barn. Den osäkerheten är samtidigt sannolikt en bidragande orsak till att han också fortfarande sjunger med samma dynamiska känslighet och kraft som i sin ungdom, och i den Fender Rhodes-varma, gripande tolkningen av Tim Buckleys Strange Feelin’ till och med bättre än då.
Så om det här verkligen är Kevin Rowlands avsked, som han insinuerar, är Love definitionen av att sluta på toppen. Men fan tro att han verkligen är klar.
