I en hotellobby i Boston en tidig morgon höll J Mascis på att checka in när jag fick syn på honom och inte lyckades behärska impulsen att gå fram och uttrycka min tacksamhet för hur hans musik påverkat mitt liv. Han tackade avmätt tillbaka, som en man som får höra sådana kommentarer flera gånger i timmen året runt, och vände sig tillbaka mot incheckningsdisken.
För sedan den anspråkslösa starten har Dinosaur Jr. på 40 år nått en rättmätig ikonisk status och kan med fog kalla sig både institution och genrekonstruerande. I början jämförde vi J Mascis mest expressiva gitarroväsen med det som Neil Young ibland kunde brista ut i i sina mest konfrontativa Crazy Horse-stunder, men i dag är det J Mascis som är uttryckets norm och jämförelsegrund.
Att J Mascis uttryck av vemodiga melodiska sånger med smågnällig slackersång och feta lager av massivt skränig gitarrinnovation med psychimprovisation och tjocka fuzzlager låter så samtida och aktuellt 2026, precis som det gjorde på Repulsion och sedan debutalbumet 1985, beror på två saker. Dels på musikens inneboende akuta kraft och skönhet, dels på att musiken, liksom för The Velvet Underground, får horderna av unga efterföljare att under årtionde efter årtionde presentera varianter av uttrycket som sitt eget och som akut nytt.
Här finns känsloladdade urladdningar lika starka som någonsin, särskilt i inledande Several Got Away, i sorgset övergivna Gone Off och i Take Me with You. Mascis beskriver att han gav sig själv Rick Rubins stående råd att lyssna tillbaka på sitt första album, så Dinosaur Jr. har till och med skaffat en exakt likadan skruttig stärkare som han använde på debuten. Den gripande No Friends med tuggande hardcoregitarr och vildsinta trummor har hög igenkänningsfaktor (”I had some friends at some point, they all just fell away”) och ett av Mascis strålande The Cure-inspirerade gitarrsolon.
Bara på några ställen lämnar den sedan 20 år återförenade originaltrion sin pregrunge i senare utvikningar med psych och förra albumets lite popigare karaktär. Read the Room är det närmaste en mer konventionell powertrio Dinosaur Jr. någonsin varit, och de små gitarrfinesserna i den annars sedvanligt larmiga nästanballaden Put It Down hade Eric Clapton efter en del putsande kunnat ta sig an.
Men ju mer karaktäristiskt skarp Dinosaur Jr:s genredefinition med åren blir, desto mer faller Lou Barlows obligatoriska låtbidrag vid sidan av vägen. Den popiga avslutningen No One’s Ready – första gången Dinosaur Jr. kommenterar dagspolitiska frågor med rader som ”No one’s ready for your war / What’s it for?” – liksom Blowin’ Up är snygg indierock omgiven av mästerverk, eller, om vi är mer generösa, ungefär som Bevis Frond brukar låta när Bevis Frond vill låta som Dinosaur Jr. Men att Lou Barlow förhandlat till sig två låtar per album är inte bara en del av deras interna överenskommelse utan numera också en del av Dinosaur Jr:s etablerade koncept.
Så till och med de svackorna bidrar till att vår långa och djupa relation fortfarande präglas av djupaste kärlek och passion. Åtminstone från mitt håll.
