För fotbollsfans är det en väletablerad sanning att de riktigt stora publikupplevelserna står att finna något snäpp längre ner i seriesystemet, där det är närmare mellan utövare och fans och där det inte är riktigt så genomkommersialiserat.
Sedan mitten av 1980-talet gäller detsamma gäller den brittiska gitarrindie-scenen, där det finns gott om fynd att göra strax under elitnivån. I Skottland har till exempel Trashcan Sinatras aldrig spelat i samma högsta serie som Lloyd Cole eller Aztec Camera. De spelade snarare intill band som Del Amitri, The River Detectives och Bluebells, oh även om det tar tid mellan releaserna – det här uppehållet ungefär ett decennium – håller de fast på sin inslagna väg.
Envetet har samma sättning fortsatt att göra utmärkt indiepop som låter exakt som den lät när de debuterade för mer än 35 år sedan. Det är klingande och ringande halvakustiska gitarrer, det är varma popmelodier med klockrena refränger och trestämmiga körer, det är smarta texter med detaljer avsedda att visa kulturellt djup och smartness.
”You’re so melodramatic”, klagar de till exempel med mycket melodrama i Melodramatic, som är en av albumets allra snyggaste upptempolåtar, och Games For The ZX Spectrum, om nördar som struntar i den tekniska utvecklingen och fortsätter programmera dataspel för ett utdött datasystem, kan förstås ses som ett självreflekterande sätt att betrakta bandets indiepop.
Camera Obscuras Tracyanne Campbell sjunger duett i fina Bad Husband, och varje album som släpper fram den mjuka falsetten från Scritti Polittis Green Gartside, här i fantastiska Hold on to Today, är per definition värt att köpa. Men det hade Ever the Optimist varit värd hursomhelst.
