Visserligen har U.S. Girls rört sig allt närmre det lättillgängliga, men när Meg Remy inleder sitt tionde album med James Brown-blinkningen Like James Said, en överdrivet vänlig poplåt som låter ”Madonna-i-låtsasreggae-från-1984” och har ett lika långt som tunt gitarrsolo är ändå lite omskakande upplevelse.
Men det är en falskstart, för omedelbart när den är slut tar hon ny ansats. Torontoartisten har ett helt nytt Nashvillebaserat band, först anlitade för ett enstaka festivalgig i Hot Springs, Arkansas, med bland andra Jack Lawrence från The Dead Weather och The Raconteurs och självaste legendaren Charlie McCoy på munspel. Med så lyhörda musiker ställer sig arrangemangen aldrig står ivägen för Meg Remys röst eller texter, och det finns förutsättningarna för en mäktig soulballad som Walking Song med varm fyllig Fender Rhodes. Tolvminutersballaden Bookends om hennes avlidne vän Riley Gale från Power Trip är ännu varmare, och växer med fet orgel, löjligt snygg Steve Cropper-ljudande kompgitarr och accelererande tempo till en strålande soullåt där Meg Remy tar ut svängarna i poetisk sång tydligt påverkad av Patti Smith.
Patti Smith föräras följdaktligen en egen hyllning i Dear Patti, som berättar historien om när de som enda kvinnliga artister spelade på samma festival. Meg Remy förklarar i brevform varför hon inte ens vågade tilltala sin idol – ”Maybe I should have gone up to you” – och varför hon till och med missade Patti Smiths spelning eftersom just då hon som småbarnsförälder passade så att hennes barn inte ramlade i sjön. Det är en ödmjuk och fin hälsning, och ett erkännande av den influens som är påfallande i så mycket av Meg Remys musik här och tidigare.
