Utan att tona ner de vildsinta laborationerna kan Amputechture vinna tillbaka dem som tyckte att förra årets Francis The Mute var för extrem. Både inledande Vicarious Atonement och Vermicide skulle nästan kunna uppfattas som ballader.
Men även om låtstrukturer kan verka någonsånär traditionella, särskilt singeln Viscera Eyes som inte är långt från Faith No Mores mer flippade ögonblick, är givetvis helheten fullständigt vrickad. The Mars Volta fortsätter utforska principer om ”fullständig struktur och fullständig frihet”. Med låtar som klockar in runt elva minuter (Tetragrammaton är hela sjutton minuter lång) och texter som Asilos Magdalena om de anstalter där katolska kyrkan med övergrepp och tvång ”räddade” fallna kvinnor, går det inte att bli mycket mer progressiv eller pretentiös. Tempoväxlingarna är fler än i Tour De France, och gitarrimprovisationerna fler än under Lokomotiv Konkrets samlade karriär. Den här gången är dock John Zorn en viktigare inspiration än Billy Cobham, och fusionsjazzen har fått ta ett steg tillbaka.
Det kan verka som om bejakandet av varje infall är lika mycket ett självändamål som taktbyten och till synes omöjliga fusioner. Men The Mars Voltas stenhårda principer, bland annat ser de tystnad mellan låtar som en onödig distraktion, andas disciplin och en masterplan. Vem säger att ett punkband inte kan spela progressiv musik?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
