När självaste Johnny Marr 2008 blev medlem i det här hopplösa gitarrindie-bandet var det som om Zlatan plötsligt fick för sig att hoppa in i Hammarby. Inte konstigt att den unga trion stelnade av nervositet och fortsatte vara lika kassa även med den förstärkningen.
Men på något sätt blev det ändå bra, för när Marr är borta igen hittar den ursprungliga brödratrion plötsligt rätt till slut. Punkiga utbrott som Chi-Town är riktigt bra, och I både attack och melodismartness påminner de om hur Manic Street Preachers kunde låta i yngre och vassare stunder. De drag av storslagen självgodhet som de delar med samma band blir lite störande i längden, men här finns fler koncentrerade och engagerande låtar än The Cribs fått ihop sammanlagt under sin karriär tidigare.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
