Ossler är för vördnadsfull i studion där skuggan av muren en gång föll. Om det handlade om den omedelbara närheten till Berlinmuren eller om tidsandan och självdestruktiviteten hos de celebra gästerna (Bowie för Heroes, Iggy för Idiot och Depeche Mode för Black Celebration) är inte färdigutrett, men det är hursomhelst ett faktum att det mesta som spelats in i Hansa Tonstudios vid Potsdamer Platz präglas av en och samma vackert dova desperation.
Därför är det lätt att förstå varför Pelle Ossler inte tvekade när chansen att spela in ett album där plötsligt dök upp. Han suger upp stämningarna som sitter i väggarna, och det färgar hans mollrock så mörkblå att det inte går att urskilja från svart. Den nyansen passar både hans sedvanliga Jeffrey Lee Pierce-utbrott och hans allt mer dominerande Bad Seeds-manglande sidor, men eftersom han förlitar sig så mycket på studions arv att låtskrivandet kommer i andra hand blir det inte det mästerverk vi så länge vetat att Pelle Ossler har inom sig den här gången heller.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
