Psychedelia? Progg? Flumpop? Kanske till och med jazz, den här gången? Nej, lägg ner de där patetiska försöken att etikettera Sveriges mest angelägna band. Och vad du än gör, kom inte och snacka retro om något så här hypermodernt, bara för det släpiga svänget, Reine Fiskes briljant frisinnade gitarrimprovisationer, tvärflöjtsdetaljer eller välbehagliga associationer till Mikael Ramel.
Dungen har nosat på mästerverk förr, men med den här koncentrationen och det här låtmaterialet – extremgrooviga Mina Damer och Fasaner måste vara det bästa de gjort – kommer de än närmare fulländning.
