Hög offentlig profil och stenhård integritet. Envist traditionskonsekvens och rastlös anarkistisk regellöshet. Encyklopediskt vintagekunnande och brinnande intresse för modern ljudteknologi. Djupt gravallvar och flinande lättsamhet. Alla dessa kontraster kombinerande med svårslagna kvaliteter som såväl musiker och sångare som låtskrivare och producent gör att Jack White befäster sin position som en av 2000-talets viktigaste artister. Trots att Lazaretto inte riktigt lever upp till föregångaren Blunderbuss eklektiska genialitet.
Riffen är fortfarande rakbladsvassa, och med fläskiga trummor och feta orglar ger de liksom förra gången associationer åt hård rock från tidigt 70-tal, den här gången kanske närmare Bad Company än Led Zep. På samma sätt tillfredsställs såväl fans av White Stripes indieblues, av The Raconteurs powerpop (på skivans bästa spår Alone in My Home) och av Third Man-etikettens rurala utgrävningar i Appalacherna. Men skärpan är inte alltid där, och ett beklagligt felsteg rätt ut i rapmetal lämnar en obehaglig eftersmak.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
