Idlewild har flyttat hemifrån. De har lämnat mamma och pappa R.E.M., även om de fortsätter komma hem på söndagsmiddag i Century After Century. Deras egen lilla lägenhet i Edinburgh kanske inte är så hipp, så eget inredd, eller ens så välstädad, men det är i alla fall ett eget hem. Självklart har farbror Crowded House bidragit en del, och låtit dem få I Never Wanted och några andra gamla midtempolåtar med en gnutta psykedelisk gitarr, sånt som ändå bara samlade damm.
Det var dags för frigörelse, från debuten på Fierce Panda och via senare skivor på Food Records har de visat en ökande grad av mognad, och med lärare som Lenny Kaye – hör mer av det i skivans Leigh-doftande pärla American English – har de skaffat en gedigen grund för att stå på egna ben. Ändå känner de sig inte helt trygga. Fredagsfesternas högenergiska skrammelpop med tunga gitarrer och stämsång går ibland över styr, och A Modern Way of Letting Gosnubblar farligt nära amerikanska nypunkband.
Sångaren Roddy Woomble har inte heller riktigt grepp om det långsamma och finstämda, men avslutande Scottish Fiction fungerar ändå tack vare den skotska 82-åriga poeten Edwin Morgans fenomenala bidrag. Det är skotsk verklighet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
