Med sitt tredje album lämnar Englands näst viktigaste band det här årtiondet (enligt kliniska tester av experterna på The Mail on Sunday) obönhörligt Interpol bakom sig i deras utdragna kamp om att bäst imitera Joy Division.
Från sin upphöjda position kan de sedan halvvägs igenom skivan inse och hantera det paradoxala i att försöka kombinera det tidiga 80-talets allra mest desperata postpunk med glittrande och nästan inställsam hit-tillvändhet. Det gör de genom att ställa en Gary Numan-byst intill Ian Curtis-marmorn på förebildspiedestalen, och det kan visa sig vara ett utmärkt karriärsdrag.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
