Som kapellmästare i BC Camplights band briljerar Francesca Pidgeon både med sin till synes gränslösa multiinstrumentalism och stämsång och med sin lyhördhet och sammanhållande funktion intill Camplights ständiga infall och galenskaper. På egen hand tar hon ut svängarna desto mer i sin vådligt dramatiska pop. I inledande Fun spelar hon själv synth, gitarrer, melodica, klarinett, alt- och tenorsax, percussion, flöjt och lite trummor, och även om hon upprepande påstår att ”I’m not having any fun” hävdar både hennes lekfullhet med orden i texten och låtens jublande karnevalspop med skärpa motsatsen.
Bland hennes uttalade förebilder märks Harry Nilsson i några fina pianoballader som titelspåret, med det är poplåtarna med alla sina ambitiösa infall och variationer som dominerar på Life of the Party. Ibland är det nästan lite för överbelastat, men som helhet hade det här kunnat vara busigt lekfullt verk av mer omogen och ofokuserad St Vincent. Om det är jämförelse som möjligen är lite för generös idag så skulle Francesca Pidgeon faktiskt ha kapacitet att låta sig jämföras så både i kompositioner och gitarrspel när hon i framtiden renodlar sitt uttryck och kanske också fördjupar det med ett större mått av allvar. Till dess festar vi glatt i sällskap med Dilettantes äventyrliga debutalbum.
