På sina senaste skivor upptäckte David Byrne låtskrivandet som hantverk. Eftersom han alltid varit en konceptartist mer än en hantverkare gjorde det att skivorna och de turnéer han gjorde i samma veva blev sövande trista.
Nu har han fått en fräck idé igen, och därmed skaffar han sig snabbt ett berättigande. Hans nya grej är att kombinera varma känsliga ljud med groove och beats för kroppen. ”I want to make people dance and cry at the same time”.
”Who (disco), who (techno), who (hiphop), who (bebop), who’s been playing records in your bedroom”, undrar David Byrne i The Great Intoxication, och kastar sig över skivhögen som blivit liggande där. Men som alltid när David Byrne ger sig på nya upptäckter, vare sig det är centralafrikansk musik, balettmusik, nordafrikanska rytmer eller latinamerikanskt sväng, försvinner de snabbt in i hans akademiska pop. Samma sak händer med både de romantiska stråksektionerna och den triphop han exploaterar på Look Into the Eyeball.
I år verkar David Byrne vara tillfreds med livet, med nytt skivkontrakt och allt. Han sjunger glatt och sorglöst, och Like Humans Do är en god anledning för Tomas Di Leva att återupptäcka sin gamla idol. Några spår är försiktigt instrumenterade med bara stråkar och gitarr. Men den som analyserar skivans beståndsdelar hittar många typer av mer eller mindre moderna rytmer, som den dämpade 70-talsdiscon i Neighborhood, som soy eller som de nordafrikanska rytmerna som lockar David Byrne att försöka rai-waila i The Moment of Conception. Akustiska gitarrer och ståbas skapar närhet och värme, och helheten låter… gullig. Mest låter det Talking Heads. Och det är ju inte så illa.
David Byrne klär sig som vanligt i en alldeles för stor kostym. Men på något sätt lyckas han ofta bära upp den med stil, så att han ser både akademiskt korrekt och poppig ut. Ett lyckat besök hos skräddaren.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
