För första gången på fyra år presenterar Shelby Lynnes lillasyster och numera Steve Earles hustru egenskrivna låtar, och då är det kanske inte konstigt att det till en början är försiktigt, för att inte säga passivt. Att hon äger en subtil men mäktig bluesröst förmår inte styra upp americanasånger som är tillbakalutade intill självutplåning.
Men halvvägs genom skivan tar det sig plötsligt, och hon exploderar i sånger lika självklart övertygande som hennes röst. Sorrow och titelspåret är de ädlaste guldkornen med sina organiskt jazziga arr, men det finns fler fina stunder. Ännu är de dock inte tillräckligt många för att vi ska kunna sluta beskriva henne i första hand som lillasyster och hustru.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
