Den här recensenten har varit tveksam till Alf på senare år. Hans talang har börjat framstå som oförlöst, hans spretighet som riktningslös och hans stadsromantik som lite bonnig. Men här skiter han äntligen i alla krav och förväntningar med inspelningar gjorda helt på egen hand och med den initiala känslan avsevärt högre prioriterad än hifi, och plötsligt faller allt på plats. Ungefär samma plats som hans tidigaste alster, visserligen, men det gör alls ingenting när man har med små murriga Byrds-pärlor som Du och jag att göra. Mest övertygar flera av de larmiga poputbrotten, som med Malmö-köpenhamnskärleken i Kongens by i spetsen påminner om våra allra mest älskade svenska punkpopsinglar från tidigaste 80-tal. Strålande!
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
