Att börja fundera på döden när man har fyllt 84 är kanske inte så konstigt, och Jerry Williams Jr aka Swamp Dogg gör det med samma fryntlighet som präglat hela hans musikaliska katalog. På sitt 27:e album under det artistnamnet avstår han de senaste årens elektroniska experiment, moderna beats och samarbeten med folk som Bon Iver, för när det är dags att sammanfatta 72 års karriär har det alltid handlat om soul, funk, rhythm’n’blues och blues.
Men även om hans gospelindränkta soul och funk har lika genuint djup känsla och kvalitet som till exempel Mavis Staples förra året kompromissar Swamp Dogg aldrig om den där glimten i ögat som alltid funnits där. Så även om omslaget antyder en salig evighet enligt kyrkans prognoser inleder Swamp Dogg direkt med den prosaiska iakttagelsen att ”If you’re searching for heaven, go home, go home”.
Kampen mot Memories som oombedda tränger sig på är upptemposoul, och tolkningen av Jenny Lewis Acid Tongue som djup soulballad har en Cropper-lik kompgitarr, en fyllig orgel och en själfylld blåssektion för att ta det hela vägen hem.
Ibland lånar svänget drag från New Orleans-traditionen, som i Please Don’t Bury Me av John Prine – liksom Jenny Lewis en av Swamps återkommande samarbetsparnters – där han skänker bort sina kroppsdelar från andra sidan, så att hjärtat hamnar hos skrothandlaren och de döva får hans öron (om de accepterar storleken).
Swamp Doggs relation till Gary U.S. Bonds pajade någonstans på vägen för decennier sedan. Men livet är för kort, så här återförenas de i Waka Waka Wakas gemensamma erfarenheter av att vara bedragna, och Swamp Dogg rundar av försoningen med en avslutande kärleksfull shoutout till ”the best friend I ever had”.
Att Swamp Dogg inte är beredd att kompromissa med sitt goda humör betyder inte att han är beredd att skoja bort vad som helst. Korrekt titulerade Unhappy Song är en torrt konstaterande separationssång som har en bredare identifikationskaraktär än till och med Sällskapsresan-filmerna, och hans historier om militära veteraners tunga hemkomst till övergivenhet i suggestivt funkiga A Million Tears Ago – ”You and my country, you both turned away” eller till meningslöst gatuvåld i Daddy’s Little Girl är gripande.
Hans avslutande farväl i Final Approach (”Tray table locked down”) är starkt känslosamt i sin fullständiga avsaknad av sentimentalitet. Han citerar Sam Cooke, Otis Redding och Chuck Willis och lutar sig nöjt tillbaka i sätet. “As I get closer to the tarmac, I feel like singin’ I feel like dancin’/I’m happier than I’ve ever been I know everything is finally alright.”
