När kvartetten med öländska rötter kallar debutalbumets inledningsspår för Orbison får det nog betraktas som en avledningsmanöver. För efter ett rätt strålande The Edge-intro låter det framför allt Oasis om deras gitarrindie, bara med lite elegantare Beatles-lån.
Promise to Pretend är ett exempelt på hur deras intelligenta popsånger av 90-talssnitt är trallvänliga och lätta att tycka om. Lite paradoxalt låter de ofta mindre angelägna ju intensivare de spelar, som i anonyma Wide Awake, men när de de får till det och kombinerar tempo med subtila Lennon/McCartney-detaljer som i New Mood är de hemma.
