Bröderna Michael och Brian D’Addarios fortsätter att utveckla och förfina sin utsökta hantverk av elegant kammarpop med bubbelgumtendenser och Brian Wilson-pastischer, och de har en fantastiskt fingertoppskänslighet för de allra sirligaste detaljer.
Dessutom skriver de idel popsånger med en kvalitetsnivå som motsvarar till och med de tyngsta referenserna, med till exempel både klockrena 2 or 3 och Mean to Me med inte bara vokalarrangemang av Pet Sounds-snitt, eller Look for Your Mind med sina The Byrdsbugningar. De sticker inte under stol varken med Todd Rundgren-ambitionerna i Fire and Gold eller med Big Stars betydelse för Yeah I Do, och oberoende av vilken hjälte de närmar sig så hittar de fram utan att förlora sitt eget uttryck, om än oftast förlagt tiill 1967.
Här har de släppt in sina turnémusiker för att inte så mycket bistå dem – för det mesta hade bröderna fortsatt kunnat lösa helt på egen hand – men kanske för att få sällskap och för att lägga grunderna inför höstens Europaturné och Sverigebesök, och det är en social välgärning.
Men melodierna har inget riktigt samma sting som senast, och The Lemon Twigs smeker nästan enbart medhårs den här gången. Nothin’ But You har komplexiteter och Bring You Down låter som Eddie Cochran-via-The-Beatles-1963 och är ett uttalat stöd Amazons arbetare att kunna gå med i facket. Men oftast har förra albumets Tages-influenser i för stor utsträckning ersatts av lättsammare solskenspopigheter och muntra Freddie & The Dreamers-bagateller som I Just Can’t Get Over Losing You . Det är fortfarande strålande, naturligtvis, bara inte riktigt lika strålande som när The Lemon Twigs är som bäst.
