När Anastasía tar sig an den Göteborgska nationalklenoden och den den svenskspråkiga countryns skapare Alf Robertson är det med lika delar ödmjuk respekt och självsäkert egensinne. Musikaliskt skapar hon och producerande Jesper Lindell ett sound och en stabilititet som speglar 1970-talets, och lyriskt tar Anastasía sig inga friheter alls. Det innebär en lång räcka fina vardagsbetraktelser från vardagsrumsfåtöljen framför Aktuellt en trött fredagskväll och från den trötta slitna städerskan på hotellet i Östersund, som allihop bär Alf Robertsons värme och originalitet.
Men röstmässigt använder hon hela sitt breda spektra, från kaxigt arrogant i Det är för många som snackar via fantastiskt harmoniserande med Cornelia Adamsson från Virgina & the Flood i Vindarna växlar till klingande countryrent i Kikki Danielssons anda intill Valter Nilsson i Han steg på Finlandsbåten och i klassikern Gamla väg med en allvarsam Jesper Lindell (och med fint visslande Björn Olsson som har äkta Alf-produktioner på sin meritlista).
Gästerna är 1) många, 2) namnkunniga och 3) idel göteborgare, med Arvid Nero överskuggad av Anastasía i Fredagskvällsblues och en karaktäristisk Thomas Stenström i Always on My Mind-tolkningen Tänker nästan jämt på dig. Den radikala vissångaren Dan Berglund behåller sitt typiska tilltal från 1970-talet i en drabbande tolkning av Hundar, ungar och hembrygt äppelvin, medan både Bror Gunnar Jansson och Ebbot är lågmält återhållsamma i sina respektive bidrag.
När så självaste Tomas Von Brömssen får avsluta alltihop med en mycket övertygande läsning av nostalgiska Det va vi som sluta skolan 57, över sparsamt bluesjammande med hans egen klarinett återstår bara att buga och börja se fram emot en Volym 2. För Anastasía i en sån här kontext vill vi höra mycket mer av, och bland andra Joel Alme, Local Terrain och inte minst Håkan Hellström borde ju också få ett ord med i laget.
