Att Social Distortion på nästan 50 år bara har hunnit till sitt åttonde studioalbum, 15 år efter det förra kan verka lite… långsamt.
Men som vi känner vi Social Distortion vet vi att ”långsam” inte är ett ord i deras vokabulär, den här gången har bandets grundare Mike Ness fått ägna tid åt att kämpa ner den cancer i halsmandlarna han drabbades av för ett par år sedan. Det måste räknas som en rimlig ursäkt. Dessutom återvänder han mer vital än någonsin, och har inte förlorat något av vare sig den rock-urkraft och energi eller den känslighet som också finns där, som när han i skivans kanske allra punkigaste stund No Way Out har han en nervighet som påminner om Bob Mould på Husker Du-tiden.
Tonight är en strålande låt med cowpunktendenser, och Crazy Dreamer i duett med Lucinda Williams och med Benmont Tench i bandet tar det ett steg längre i den countryriktning Mike Ness ibland tagit Social Distortion.
Partners in Crime smyger en fin hyllning till David Bowie, och den inledande kraftprovet till titelspår namndroppar både Lou Reed- och Iggy & The Stooges-titlar, men låter kanske mer som en Hellacopterssingel. Både Over You och Don’t Keep Me Hanging On däremot är ett strålande exempel på hur Social Distortion gör strålande trashig glamrock på Hanoi Rocks-nivå, den förra dessutom med tidlösa The Replacements-nerver i den lika kraftfulla som känslosamma dängan.
Born to Kill är ett stenhårt rock’n’roll-album med de tydliga punk- och garagerötter man förväntar sig från Social Distortion och samtidigt en samling klockrena rocklåtar vars refränger, riff och nära rocklyrik gör albumet till ett av bandets absoluta toppar. Så när du ser Social Distortion på Sweden Rock i sommar – frestas inte att ropa efter deras gamla favoriter – det är låtarna från det här albumet du egentligen vill höra.
