John Densmore spelade trummor i The Doors, och står därmed för första halvan av bandnamnets bokstavslogga, medan PE betyder Public Enemy eftersom Chuck D utgör andra halvan i den här mycket osannolika åldermannaduon. Densmore har med råge passerat 80-årsstrecket, och Chuck D fyllde folkpension förra sommaren, och de har slagit sina dramatenvagnar ihop för att hylla åldrandet och seniorkraften över tio spår och två dubversioner (!).
Att Chuck D får citera rader ur The End får väl ses som en del av konceptet på samma sätt som renodlade publikflörtar som låttitlar som People Are Strangers eller att bygga Breakthru på trummorna från Break on Through och mycket snygga Doomsday runt basen från The Doors Five to One (men utan att tillskriva basgången dess ursprungliga upphovsman Ray Manzarek). Så länge Chuck D inte släpper ifrån sig micken är det stundtals riktigt bra, han är i gammal god form såväl i de The Doors-flörtande låtarna och när han rappar över disco i Every Tick Tick Tick för att inte tala om i I Love That I Don’t Love och stenhårda Ops3ssion.
Men på några ställen lämnar Chuck D över mikrofonen till John Densmore, som får pröva att rappa i uppräkningen av seniora hjältar i titelspårets reggae och reciterar poesi i erbarmerliga The Bones of My Father och Dajali Li. Det är mycket uppenbart att det fanns en anledning till att det var Jim Morrison som sjöng i hans gamla band, och att omdömet ibland fallerar när man blir äldre.
