Udda, annorlunda och mycket speciell – så uppfattade vi Talking Heads musik från Psycho Killer via Eno/Byrnes funkigt polyrytmiska Stop Making Sense-hits/experiment och de sista årens afropop. Men i det personliga och unika fanns hela tiden också en annan direktkommunicerande dimension som appellerat till människor och musiker från ett väldigt brett spektra, och det har inneburit att alla från Thomas Di Leva till Miley Cyrus under åren har hittat låtar att tolka och använda i sitt eget uttryck.
På hyllningen Everyone’s Getting Involved för snart två år sedan hördes förutom Cyrus också bland andra Lorde, Norah Jones och The National, men tolkningarna var i för hög utsträckning hovsamt försiktiga. När Drew McFadden med meriter från den aparta Bowie-hyllningen Modern Love 2021 nu tar sig an att kurera nästa Talking Heads-tribut finns det större utrymme för artisters egenheter. Även om det inte ryms särskilt många västerländska försäljningssuccéer bland de 18 deltagande tar de sig i Talking Heads anda mycket större friheter med materialet, och det ger ett avsevärt mer spännande resultat.
Bland annat finns här flera exempel på musiker såväl från olika delar såväl av den afrikanska kontinenten som av Latinamerika, och de hämtar tillbaka Talking Heads-låtar till därifrån de ursprungligen inspirerades. Florence Adooni tar det längst I en Crosseyed and Painless som är hypersvängande highlife från Ghana, med de snyggaste gitarr- och basfigurer du hört i år, och Bilal lutar sig tillbaka för en spoken word-soft Seen and Not Seen mot ett flyhänt subtilt afrobeat. Rogês Road to Nowhere är luftig bossa, och Aja Monet hypersofistikerade The Book I Read har fått nya textdelar som förstärker den intellektuella jazzkänslan. Till och med när skivan närmar sig new wave-traditionen görs det i form av psychrockbandet W.I.T.C.H. från Zambia med sprakande gitarr i Once in a Lifetime (som för övrigt Joshua Idehen gjorde en fin gospel/poesi-tolkning av förra året).
Kenny Dopes Born Under (More) Punches med Róisín Murphy är ett av få tillfällen av för stor vördnad inför originalet, till skillnad från både Georgia Anne Muldrows luftigt elektroniska funk i Girlfriend Is Better och Wu-Lu feta beats under en frisk Mind. Dominique Johnson tar sig stora friheter i sin Al Green-via-Talking Heads-tagning av Take Me to the River som suggestiv orgelgospel. Ännu längre från originalen går Miguel Atwood-Ferguson som gör Heaven till spröd kammarmusik för stråkkvartett och harpa, och allra hårdast är Rosie Lowe som tolkar Burning Down the House med stenhårda synthar och metallskrotshamrande som vore hon SPK och uppnår en djup funk i paritet med originalet, om än helt annorlunda.
Både grundkoncept och utvikningar är hyperspännande, och Naive Melodies kan vara det allra första hyllningsalbum du fortsätter spela om och om igen långt efter att den första novelty-effekten har lagt sig.
