”Yo! Who is Spotrunnaz?”
Äntligen är det dags för Mårten ”Moé” Sakwanda och Mici ”Mic Mecanic” Asante att presentera sig på en egen fullängdsplatta. Det vi fått höra tidigare på singlar, samlingar och gästspel hos andra har lovat mycket. Dessutom har Spotrunnaz genom sina spelningar byggt upp ett solitt rykte om att vara en av Sveriges bättre liveakter. Nu är det dags att på allvar etablera sig bland landets hiphopelit.
X-marks the Spot lever delvis upp till de högt ställda förväntningarna. Break Mecanix, Moé tillsammans med Måns Asplund, står för musiken och har aldrig varit bättre. Varje låt är sprängfylld av intressanta, tunga och ibland jazziga beats, med tung bas och varierade slagverk, melodibärande fragment av gitarr och piano, toppat med sublima effekter. Sofistikerat blås och stråkar har ingen plats i den ljudbild Break Mecanix och Spotrunnaz skapar.
Trots den tuffa ljudbilden är texterna inte mörka. Här finns varken konstlad maffia eller domedagsbetraktelser. Spotrunnaz berömmer sig för att leverera rhymes som är optimistiska och positiva. På omslaget citeras Guru, som menar att Spotrunnaz lyckas undvika amerikanska hiphopklyschor som man inte har täckning för.
Men X-marks the Spot vimlar av ”Yo”, ”Check it out”, ”plus the crew”, och här finns skivans svaghet. Alldeles för ofta är texterna de vanliga skrytvalserna, som levereras kompetent men utan egen identitet. Till exempel skulle Who Are We bli ännu bättre om Spotrunnaz rhymes nådde över klyschorna om hur bra de är.
Singeln The Verdict slår hårt, och här levererar Mici, Moé och gästande Eye-N-I allt det som vi hoppades. Självsäkert, avslappnat och hårt. Andra höjdpunkter är The Uh-Uh, där Fela Kuti har fått fotfäste i skånsk hiphopmylla, och The Allnighter med sitt elektriska beat och soulsång av gästande Masayah. Mic-anical Moe-tion har en trevlig gitarr som påminner om Charlie Hunters i dag alltför få hiphopgästspel.
Självklart dyker Timbuktu upp på ett par låtar. Sellalot är väl hans första och sista text om ”pengar, brudar och sånt”, inte helt allvarligt framförd. Mental Hospital är kändistätast. Här trängs Spotrunnaz och Timbuktu med ADL och Swing. Men det som kändes som en kul idé efter mycket alkohol på East låter mest som ett skrålande grabbgäng i nyktra öron.
För Break Mecanix är skivan en triumf. Det har aldrig producerats en mer musikaliskt gedigen och hård hiphopskiva i Sverige. Trots detta håller inte X-marks the Spot rakt igenom, oftast därför att rappen, texterna och låtidéerna inte håller samma jämna klass.
Spotrunnaz hade mått bra av att fortsätta göra livesuccé ytterligare något halvår för att hitta sin identitet. Skivans avslutande frågeställning, samma som i inledningen, ringer obesvarad i öronen när skivan tar slut.
”Yo! Who is Spotrunnaz?”
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
